Nu är vi hemma…

Eller egentligen kom vi hem i lördags men då var man allt för trött för att få ur sig något vettigt.
Hur som helst spenderade vi de sista två dagarna i Bangkok.

Vi lämnade Lanta med minibuss 09.30 på morgonen, P & J kom ut och vinkade av oss, sen klättrade vi in i bussen och åkte på en tur uppåt ön för att samla upp de sista passagerarna. När väl bussen var full bar det av mot första bilfärjan från Lanta Yai till Lanta Noi. Gick snabbt och smidigt även om Anna kände en viss tveksamhet till att bussen inte stod på själva färjan i sig, utan att den istället hade pressats in på den ouppfällda landstigningslämmen. Det gick hur som helst bra och det bar iväg i en något skumpig över Lanta Noi ön till nästa bilfärja som skulle ta oss till fastlandet. Färjan var något långsammare än den första och färden började ta ut sin rätt på en av våra thailändska färdkamrater som direkt efter färjan fyllde en hyfsat stor påse med gårdagens lunch. Ingen vacker syn och inte heller så uppmuntrande för fortsatt färd men man var ju så illa tvungen. Resten av resan gick relativt smärtfritt och vi anlände till Krabi flygplats ganska exakt 2.5 timmar efter att vi lämnat Koh Lanta. Efter att ha väntat en stund på flygplatsen, fikat och checkat in, p.g.a lite felpackning fick vi slänga diverse lotions och annat som hamnat i handbagaget, var vi på väg till Bangkok. Flygningen gick bra.
Väl på Bangkok Airport fixade vi hotellbokning och taxi. Taxi mot Grand Diamond Suites Hotel.
Bangkok- inte allt för mycket smog men väldigt varmt och massa tid att döda. Eftersom vi hade ganska kort tid i staden drog vi inte på några jätteutflykter. Och demonstrationer gjorde att vi blev avrådda från att åka till Kaosan Road, backpacker streetan nr. 1 i Bangkok. Så efter att vi checkat in på 24 våningen på vårat 4 stjärniga hotell tog vi en liten sväng på gatan utanför, vi orienterade oss lite och letade matställe. Svårt att tänka sig men det är svårare än det låter att hitta en bra thairestaurang till fots i Bangkok, så vi hamnade på Burger King. Sen knatade vi vidare och snubblade in och fick massage. Det var inte fel alls efter otaliga timmar på fötter och en massa dykdagar.

bangkok-panorama En liten del av utsikten från vårt hotellrum. Tyvärr gjorde min amatörmässiga monteringen av kamerastativet att nattbilderna blev skräp.

Dag nr. 2 spenderades till största delen på shoppingsafari. Första släpade jag med Anna till Pontip Plaza, 7 våningar smockade med datorer, kameror, filmer, musik och alla annan tänkbar och otänkbar elektronik.
För er som inte vet vad jag menar med varuhus, så är det i storleksordningen 3 gånger NK.
Då jag hittade massor av intressanta prylar så tog mitt förstånd överhanden och det blev inget handlande, dels för det bristande packutrymmet och dels p.g.a de inte helt pålitliga affärerna.
Nästa stopp blev MBK, ett ännu större varuhus, ett storstadskvarter i 6 våningar fyllt med affärer av olika slag från vägg till vägg. En runda på ett plan tog väl uppskattningvis c:a 35-40 minuter om man inte stannade och tittade i för många affärer. 6 våningar, ett antal t-shirtar och övriga plagg senare var det nog. Jag köpte en kamera som komplement till SLR’en. Canon G10, hittills mycket nöjd med den och den verkar lovande.
Nu drog vi oss iallafall tillbaka mot hotellet och letande efter ett matställe, vi sprang på en taxi försäljare med den sedvanliga utfrågningen om var vi kom ifrån, vart vi skulle, om vi vill åka taxi etc etc. Trött som jag var gick jag med på att komma tillbaka vid 22.00 och då skulle han ta oss till flyget. Vi lunkade därefter in på diverse bakgator i sökandet efter thaimat. Tillslut hittade vi ett ganska anonymt lite ställe ganska långt in på en sidogata och satte oss ner med förhoppningen om en sista riktigt god thaimatsmiddag innan det var dags för hemfärd. Och det var kanon. Kanske det bästa thaikäket jag ätit, och till priset av 200 baht för 2 personer med öl till maten.

Efter käket var det dags att ta sig till flyget, vi gick tillbaka till samma ställe där taxikillen tjatat på oss tidigare. Efter c:a 2 minuter kommer han stormades mot oss med handen utsträckt överlycklig över att vi faktiskt kom tillbaks som vi lovat. In i taxin, upp till hotellet och hämta väskorna sen iväg mot flygplatsen. Efter en ganska snabb färd till flyget, snabbt är en relativ term i Thailand, klev vi in på flygplatsen och dum som jag är tänkte jag tyst för mig själv att jag vill egentligen inte hem men det ska bli gött att få checka in och sätta sig och dåsa av ett par timmar innan flyget. FEEEL, FEEEEEL, FEEEEEEL!
För just idag, av alla dagar så just idag, så har flygplatsens datasystem havererat och alla får checkas in manuellt och för hand. Det var ett hav av människor vid varje incheckningsdisk. Köer om c:a 1500 personer vid varje ställe. Och då pratar vi om en flygplats som har incheckningsdiskar från A till O. Det var mycket folk, väldigt mycket folk. Så efter ha stått lite över 3 timmar i kö för att checka in så var vi äntligen klara, nu återstod bara taxrefund, passkontroll och bagagekontroll. Så efter ytterligare några minuter i diverse köer och en mindre språngmarsch genom flygplatsen var vi vid gaten, ut, ner för trappan, in i bussen. Jo, förseningarna hade nog ställt till det lite så vårt plan stod klart och väntade på passagerar precis bredvid startbanan. Vi väntade c:a 30 minuter till innan planet fått ombord de sista passagerarna och drog iväg. Äntligen.
Jag längtade inte hem längre. Men efter drygt 11 timmar landade så planet på Arlanda International Airport in Stockholm, 2 timmar försenade. Vädret såg så lovande ut ända tills vi passerade molntäcket och den grå svenska “våren” visade sitt fula ansikte. Här trodde man i sin enfald att man skulle få komma hem till ett vårigt Sverige på full väg in i grönska, men icke, istället möttes vi av 10 centimeter snöslask och +5°C. Så efter att ha letat efter bilen i fel garage i 10 minuter så hittade vi äntligen rätt och var så på god väg hem till Karlstad. Resan gick bra och nu är vi som sagt äntligen hemma. Till vårt stora förtret har nått litet svin stulit vår Buddha staty som stått på vår trappa och vaktat.

Det har gått ett par dagar nu

Inläggen har väl inte direkt duggat tätt men det har sina förklaringar. Det är runt 40ºC varje dag, det är skönt men lite slitsamt. Tillgången på internetuppkoppling är varierande och hastigheten är inte den bästa. Men det är ju inga nyheter, så har det nog alltid varit.
Vi har haft det lugnt & skönt och tagit småturer över ön då och då, och ätit gott om kvällarna. Har varit ett par dagar nu när regnet dragit in framåt kvällen och gett oss några skurar mellan 19 och 21. Helt ok faktiskt, det svalkar skönt och det blir lite mer syre i luften, lite mer, väldigt lite mer.

Häromdagen tog Anna och jag en tur ner mot Old Town på östra sidan ön, en trevlig tur på vad många skulle kalla belagd väg, egentligen är den fläckvis belagd. Hålor, gupp och sprickor gör att det är något av en fysisk utmaning att ta sig fram. Anna fick lite ont i ryggen efter moppemisshandeln och själv så var jag lätt mörbultad i armar och ben. Hur som helst stannade vi till efter vägen och tog några kort här och var, vid ett av stoppen hoppade en kille av en mötande moped och föreslog oss en tur i mangroven med longtailbåt. Vi hade funderat på det tidigare men liksom aldrig kommit till skott. Så nu var väl en tid så god som någon, vi ville ta det på vägen upp igen men han förklarade snabbt att “is better now, low tide”. Så efter en snabb prisdiskussion, vad är väl ett köp utan en prutningsrunda, som gav vi oss ner mot “marinan”. Hopp i båten och iväg. För de som inte vet så är longtail en träbåt med en utombordare, motorn består av vilken vanlig bilmotor som helst ser det ut som, men istället för växellåda går en lång axel direkt ut och på den sitter propellern.
Vi åkte i en egen båt så vi slapp andra jobbiga turister som krängde och flyttade sig, vår kapten pekade på diverse fåglar och växter och tog oss genom olika fiskeområden med diverse redskap utlagda i vattnet. Han visade oss också ett träd vars frukt påminde om ett päron men en lång stjälk på och förklarade att aporna tyckte om dessa. Tyvärr var vi ute mitt på dagen vilket förmodligen innebär att de flesta djuren sover, de är ju förståndigare än turister som ger sig ut i 40º värme. Turen tog c:a en timme och vi tackade för guidningen och hoppade på moppen igen. Ner till Old Town och gick en vända på gatan, inte mycket att se egentligen, fina byggnader men inget av intresse. Gick in på en restaurang och åt en Thaistyle spicy fish. Och ja, den var verkligen thaistyle, starkt så det rann ur både ögon och näsa, men gott. På vägen ut fick vi se en fight mellan två krabbor, tyvärr hann förloraren fly fältet innan jag fick fram kameran. Vi åkte vidare ner till piren, beundrade utsikten och båtarna en stund. Spanade in en squidfiskarbåt, vi ser dem långt ute på havet varje kväll med sina starka lampor som lockar fram bläckfisken. Vidare med färden, ett snabbt stopp vid ett munkkloster, ingen av oss orkade engagera oss nu, för varmt och för trötta konstaterade vi att de hade en felfritt skött trädgård och puttrade iväg på vår moped.
Vi kom till slut till den lilla restaurangen med  den underbara utsikten som vi stannade vid förra året, drack lite kall dryck, vilade och tog några kort. Orken var slut och det var dags att ge sig hemåt, vi gjorde ett tappert försök att ta oss till marinparken som ligger långt, långt söder ut på ön.  Vi gav upp, det var alldeles för långt dit och vi var alldeles för trötta.

Jag påbörjade en dykkurs. Anna kände att hennes öron fortfarande inte tillät dykning så jag blev ensam. Anna och Jennie låg istället på beachen och tog det lugnt och fick sedan massage. Något avundsjuk på detta ska erkännas med det finns fler dagar. Så jag begav mej för att dyka.
Peter, instruktören, och jag gav oss första dagen ut mot Koh Bida och Hin Bida för min första omgång dyk. Vi genomförde Peak performance bouancy, alltså avvägnings övningar för att bli bättre på att hålla sig på rätt plats i vattnet, krångligt men givande. Navigations dyk som förhoppningsvis hjälper mig att se till att jag inte blir vilse under vattnet. Och avslutningsvis Naturalistdyk, en lektion i marinbiologi och lite sånt. Man lär sig om fiskar, växter och andra djur, och hur man förhåller sig till dem. Som vanligt såg man en hel del fisk, inga jättesensationer förutom två leopardhajar. En trött stackare som låg och vilade sig och senare en som var ute och jagade lunchen.
Dag 2 av dykkursen bar det av mot Hin Daeng, Hin Muang och avslutande dyk på Koh Haa på hemvägen. Idag var det jag, Peter och en divemasterelev Elena från USA. Vi började med djupdyk på Hin Daeng, Peter hade förberett en övning som jag först fick göra på båten och sedan nere på 30 meters djup. Syftet var att visa effekter av djupberusning, att man blir mer korkad på större djup helt enkelt. Övningen tog 1 minut på 30 meters djup mot 30 sekunder på båten. Man blir alltså 50% dummare på 30 meters djup. När det var avklarat och efter en kort simtur var luften nästan slut och vi gick upp. En timme på båten och en genomgång av kameran inför sista kursdyket Undervattens fotografering sen var det dags för dyk nr.2 och detta på Hin Muang. Sikten var tyvärr jättedålig och kameran som saknade manual hade en jättekrånglig vitbalansering så bildernda blev mest skit. Vi gick upp och efter lite mat och en stunds båttur anlände vi till Koh Haa. En kanonfin dykplats. Denna gången bad jag Don, en annan dykinstruktör, att få låna hans kamera och vi gav oss ner i det blågröna vattnet för sista gången. Skillnaden på kamera var som natt och dag, en knappsfunktion och balanseringen var klar. Knäppte några kort medans vi simmade runt och tittade på diverse fiskar och anemoner och annat. Korten blev bra, inga gröna stick över bilden utan skapligt välbalanserade färger, det kan säkert göras bättre men det var ju trots allt första gången.
Allt som allt så gick dagen mycket bra och jag var nöjd. Efter fototagning till nya certet åkte Peter och jag tillbaka till bungalown och mötte upp med Anna, Jennie, Fredrik och Lisa. Vi åt middag på DA’s Kitchen som ligger uppe vid vägen, kanske 200 meter från vår boplats. Jättegod thaimat. Några öl på Klapa Klum Bar sen var det verkligen dags för sängen. Anna var helt slut och jag kände mej inte heller purfärsk.

En näsbränna

Återigen vaknar jag tidigt, Anna sover. Jag gör ett tappert försök att somna om och lyckas i kanske en halvtimma, sen vaknar bägge av ett en hund bestämt sig för att det ska skällas. Oavbrutet, hela tiden, alltid. Efter c:a 20 minuter tröttnar jag och går ut för att jaga bort den, han sticker iväg men han cirkulerar och inleder sitt skällande på andra sidan istället, men tröttnar efter en stund och försvinner. Eftersom jag nu är helt klarvaken lämnar jag Anna som får vila en stund till medans jag ger mej ut på jakt efter en moppeuthyrare.  Tycke mig ha sett ett ställe under gårdagen och knallar iväg för att leta rätt på det, när jag lokaliserat DSC00621uthyrningen och förmodligen tvingat uthyraren från frukostbordet påbörjas den självklara förhandlingen. 150baht/dag blir till slut priset. Helt ok.
Anna och jag gör oss iordning och går ner till stranden för att äta frukost. Våra kamrater är måttligt intresserade och sover vidare.
Efter en suverän frukost med te, toast, bacon, ägg och juice för min del och fruktmuslie och pannkaka för Anna så är det dags att leta sig in till Saladan och  apoteket. Vi behöver införskaffa solskydd till Anna, ett stift med faktor 50 för att skydda den redan hårt åtgångna näsan. En snabb tur in till byn och det är klart, vi tar en liten sväng och kollar vad som finns och passar på att pröva moderiktiga och passande mössor. Det mesta är sig likt. Fixar ett thaikort till mobilen. Värmen börjar bli olidlig så vi köper en sjal som kan skydda Annas stackars brända panna och ger iväg hemåt. Rast, vila och kanske stranddags.

Första dagen på Lanta

Egentligen inte första dagen, men första dagen då vi inte kände oss som två zombies som lallade runt.

Klockan är 05.30 och jag vaknar, Anna sover, tungt. Jag inser vad klockan är och bestämmer mig för att det är inte rätt det här, jag ska sova mer.
Klockan är 06.24 och nu är jag klarvaken. Anna sover. Tungt. Jag “smyger” lite och väcker tillslut Anna, hon vill inte prata med mig, hon vill sova. Jag tar min kamera och knallar iväg ner till stranden. Stor fullmåne på himmelen jag tar några kort och tittar på min hundkompis som följt mig de senaste 5 minuterna. Han tycker jag är kass som inte har mat åt honom men han viftar ändå lite på svansen för att inte göra mig alltför ledsen. Jag knäpper lite kort, som vanligt sneda horisonter och nått på en stackars på båt. Den går små sköna vågor och äntligen känns det som att det är semester. Men vatten är bara intressant så länge så jag strosar vidare, hunden överger mig för en mer lovade kompis som kommer gåendes längre bort på stranden. Hittar ett träd fullt i ekorrar, iallafall tror jag det är ekorrar, som kutar runt i en väldans fart och tycks ha en dispyt med några fåglar. Blir ståendes och kikar på den en stund när de kastar sig mellan träden och mellan grenarna. Gör ett ganska lamt försök att knäppa några kort på dem men inser snabbt att den förmodade ekorren är så mycket snabbare än mig så jag ger upp.
Undrar om Anna är vaken. Jag återgår iallafall till vår sovplats för undersöka saken. Hon sover. Jag sätter på fläkten och går in på toaletten, hör ett konstigt ljud efter ett tag, Annas tröja har fastnat i fläkten. Hon är lite upprörd över att det ska låta så mycket hela tiden. Hon är alltså vaken. Anna vill sova mer, men syrsorna vill spela, syrsorna vinner, Anna går upp. Vi gör oss klara och kliver bort till receptions och serveringsdelen, färsk frukt, bananpannkaka och ananasjuice. En klockren frukost. Klockan har väl hunnit bli strax efter åtta och vi hyr en moppe för att åka in mot Saladan och shoppa flipflops och leta reda på de två smitarna Jennie och Peter. Stannar först till vid Kon-Tiki för att konstatera att de öppnar vid 10, det är alltså en stund kvar tills de öppnar. Vi bestämmer oss för att fortsätta vår jakt på flipflopar så länge. Till vårt stora förtret märker vi att öppningstiderna är anpassade efter semestertrötta turister och bara några få har packat upp sina affärer. Efter en kort rundtur och en fika på Baan’s café har tillräckligt många öppnat för att vi ska kunna dra runt och börja vår jakt. Efter några butiker och en hel del prutande givetvis har Anna fått tag i en skjorta, keps och ett par tofflor. Tillslut hittar även jag ett par tofflor. Det har blivit lite dyrare här och mer svårprutat, men vi är ute tidigt och eftersom de gärna vill göra en trevlig och bra affär för sin första kund för dagen klarar vi oss hyfsat billigt undan. En bra affär på morgonen ger tydligen god lycka resten av dagen. Vi får väl hoppas att det är sant iallafall.

Vi följde med och kollade in J & P’s bungalow och konstaterar att det är fräschare än Wadee, som tyvärr hunnit gå ner sig en del på det senaste året. Helt plötsligt kändes 500 baht för vårt boende som lite överpris. Vi gick ner till Funky Fish restaurangen på stranden och snackade med Miekel, den glade tysken, och konstaterar snabbt att vi är mer intresserade av att bo på Funky Fish med AC och en ordentlig kyl och allt vad som fanns. Så vi åkte Wadee och checkade ut, lämnade igen moppen och betalade. In på nya stället och känner oss rätt nöjda. Det är svalt och skönt i rummet, yttertemperaturen ligger nånstans runt 35-40DSC00619 grader. Jag slänger mig ner på den svala sköna sängen och njuter lite av tanken att vi bor skönt, det är varmt och det faktum att det är låååångt kvar tills vi ska åka hem. Jag blir dock snabbt ryckt ur mitt dagdrömmande då Anna som vandrat in på toaletten ger ifrån sig ett avgrundstjut. Vi har träffat på vår första kackerlacka.  Inte helt oväntat att det skulle hända förr eller senare. Jag går in på toaletten med stränga order från Anna om att “den ska dö och försvinna”. Sagt och gjort, försökte fånga den gigantiska kackerlackan på ett papper, den låg ju på rygg och såg död ut. Men icke, jag lyckades vända rätt den och den kutar iväg över golvet, efter lite funderade skjuter jag den med duschen och den landar på rygg igen. Den här gången får den sig en liten smäll av hälen från mina Puma skor innan den åker upp på pappret och vidare ner i toaletten. Problemet löst! Det var förmodligen det största jag sett någonsin i insektsväg. Vi har inte sett eller hört en enda kackerlacka till, men som tur är har vi andra gäster. Gecko ödlor, jättetrevliga små filurer som springer runt på väggen ibland, och jag vill gärna tro att de äter andra eventuella gäster som vågar sig in. Och skulle de missa att något så har vi garderat oss med en sprayburk av det giftigaste insektsmedel som den lokala butiken kunde uppbringa.

Resten av dagen spenderade vi i närheten av beachen. Vi badade, åt, drack både vatten och nån öl. Följde även med på en beachvolley match även om det kändes väldigt fjärran att delta. Hellre en kall öl i solen.

Så var vi framme!

Äntligen. Kan hända att gårdagen var en av de längsta vi haft. Låt oss gå igenom resan lite snabbt.

DSC00610 1. Bil, Karlstad – Arlanda. Ingen större händelse, vi åkte runt 7 tiden för att vara på den säkra sidan. En näringsrik frukost på McDonalds och vidare ut på stora vägen. Vi mötte en skapligt snöoväder någonstans efter Västerås som höll i sig hela vägen till Arlanda.
Väl där parkerade vi, inte helt utan problem då bommen inte gick upp utan att jag tog en biljett, då hör till saken att jag inte skulle få någon biljett, det var nämligen redan betalt och klart. Löste detta och checkade in. Vi åt, vi strosade runt, vi gick ombord.

2. Flyg, Arlanda – Bangkok. Thaiair, servicens okrönte mästare möjligen. Otroligt trevlig personal, benutrymmet existerar fortfarande DSC00611på detta bolag, ätbar mat. Kan inte bli bättre. Just det ja, sprit. Spriten ingår nämligen, på gott och ont. Ett par öl om du känner för det, en konjak efter kaffet möjligen, en stänkare före natten, en grogg för att släppa nerverna, ELLER så kan man välja att dricka  grogg oavbrutet i sisådär sju timmar ända tills en av de tre fullständigt fårståndshandikappade finnarna bredvid oss bestämmer DSC00616 sig för att kasta ett glas sprit rätt bakåt över sin stol, där det sitter en mamma med sin sovande son. Bra jobbat. Detta var slutet för serveringen, tyvärr 3-4 timmar för sent.
Så, tack vare de tre skrålande och störande finnarna fick nog ingen i vår del av kabinen en enda blund i ögonen på den 10 timmar långa resan. Ganska slitsamt.

 

3. Flyg, Bangkok – Krabi. Efter att ha klivit av planet i från Sverige och vänt finnarna ryggen i förhoppning om att aldrig se dem igen följde vi skyltarna mot inrikesflyget. Allt gick smärtfritt, vi fick röntga vårt bagage igen och gå genom några kontroller men inget alltför slitsamt.
Ombord på planet och iväg. Fönsterplats! Hurra! Riktigt trevligt att se vad som händer nedanför en, för mig iallafall, Anna skiter i vilket, hon vill inte flyga helst.
Vi serverades en snabb mat bit, eller snack. Som bestod av en burk juice, kaffe eller te och någonting som liknade en liten tjock tunnbrödsrulle med någon sorts fyllning som utgav sig för att ha varit fisk en gång i tiden. Vi drack juicen.
Resan går hur som helst bra och vi landar i Krabi efter c:a 1 timme och 20 minuter.

4. Transport, Krabi – Koh Lanta. Vi knallar in på flygplatsen och hämtar vårt bagage. Inga större problem, den incheckade ryggsäcken har klarat resan bra, lite åtgången i dragkedjor men på det hela taget ingen fara. Vi funderar på hur vi ska fortsätta mot Lanta, kliver ut i ankomst hallen och möts av några försäljningsstånd med diverse resealternativ. Taxi, buss eller båt. Från början när jag funderat på det så var jag helt inställd på att vi skulle ta taxi. 2 timmar i en skön bil eller minibuss med aircondition. Men när vi står där och tittar och funderar så bestämmer vi oss för att det billigare alternativet båt låter intressant. Det känns liksom lite mer “äkta” att kasta sig på en fullsmockad buss ner till piren och därefter sitta på däck och glassa i solen och ta nått kallt att dricka när man ångar fram de 2 timmarna över havet. Alltså bestämmer vi oss för att buss och båt är den rätta vägen. Vi köper biljetter till båten för 800 baht och bussbiljetter för 90 baht. 890 baht alltså, jämfört med de dryga 2000 det kostar att åka taxi, beroende på hur man prutar då. Gött, det kändes helt rätt. Vi hade fel, fel, fel!

Inte för att den här resan i sig var avskyvärd, men vi borde tänkt på att vi inte sovit mer än 30 minuter de senaste 21 timmarna, så toleransnivån var inte så hög.
Bussen från flygplatsen var en svettig resa i c:a 20 minuter in till piren, trodde vi, men nej. Vi blev körda till ett matställe, förmodligen ägt av busschaufförens kusin eller något sådant. Där erbjöd de oss allt, mat, dricka eller kanske en båtbiljett. Då vi inte var intresserade kom snart en ny buss för att äntligen ta oss till piren. Väl där satt vi oss ner och väntade 20 minuter sen var det dags att kliva ombord.
Resan skulle ta 2 timmar, det stämde inte riktigt. Drygt 3 timmar senare, efter att ha stannat i vad som kändes som varenda vik på vägen för att möta upp men longtail båtar som lämnade av och hämtade passagerare, anlände vi äntligen till Lantas pir. Mäktigt trötta och aningen slagna av den tryckande värmen kämpade vi oss igenom horden av hotellförsäljare och taximånglare, fick tag i en tuktuk, diskuterade snabbt priset och gav oss iväg mot LantaWadee med ett snabbt stopp vid 7-eleven på vägen.
Så var vi äntligen framme, en obeskrivlig lättnad att efter att ha hälsat på vår värd gå in i bungalowen och duscha av oss för att sen somna totalt utslagna. 25 timmars sömnlöst resande var till ända.

Efter några timmars vila vaknade vi, magen gjorde oss påminda om att vi minsann inte ätit. Anna hade varit uppe och hämtat lite kokt ris nån halvtimme eller så tidigare, men jag var alldeles för trött för det, så nu var det dags för käk. Moo, vår gode bungalow föreståndare, hade grillbuffé. Ingen diskussion, grillad kyckling, räkor, biff och en stor tallrik ris. Magen var räddad. Givetvis kunde jag inte låta bli den gröna chiliröran som tillbehör och som följd kunde jag inte känna av min tunga den närmsta halvtimmen.
Nåväl, så gick begav vi oss ut för att leta reda på våra vänner som vi trodde bodde på en resort längre bort på stranden, och som vi trodde hette “Funky Fish”. Vi knallade bort längs stranden och hittade så småningom, tysken som drev “Funky Fish”, han dirigerade oss till bunglow området och gav oss en beskrivning till just den bunglowen han trodde Jennie och Peter bodde i. Vi gick dit, knackade på och dörren öppnas av en ganska omtumlad och trött engelsman, han är inte Jennie och Peter! Men han vet att de bor i stugan precis bakom hans så vi tackar och går vidare, framme vid just den bunglow som vi nu är till 99% säkra på att de bor i, knackar vi på. Ingen hemma! Jag monterar en kvast på dörren för att demonstrera vårt missnöje med detta. Sen går vi åter mot Wadee och den väntande sängen. Ska bli skönt att sova, på riktigt, en hel natt den här gången.

Bara grodorna kan hålla käften nu…