En ö, ett paradis

Det är en otrolig lättnad att äntligen ha landat på Rarotonga, Cook öarna. Tidig morgon och vi möts av en ganska hög luftfuktighet och värme. Underbart. Ett halvtimmes väntan på att få stämpla in och plocka upp vårat baggage, sen ytterligare en kort stunds väntan på vår transfer. Vårt hostel, Rarotonga Backpackers, hämtar upp oss och tar oss till vårt boende. Vi har valt att bo i deras Hillside complex istället för Beachside. Ett dåligt beslut ska det visa sig. Det är djungel ända in på husknuten här och således helt otroligt mycket mygg, så vi sticker svansen mellan benen och ber om ett rum på Beachside complexet istället. Helt klart bättre. Det finns fortfarande mygg, men inte de löjliga mängder som fanns på andra sidan.

Det tar oss en dag eller så att komma in i tempot, vi behöver inte göra någonting. Inte stressa för att se det ena eller det andra, bara ligga på stranden och ta det lugnt. Eller vid poolen om man inte orkar gå ner till stranden.

Så efter att ha slappat några dagar, åkt några varv runt ön på mopeden, snorklat på lite olika stränder så är det dags för lite aktivitet. Tillsammans med en britt, en tjeck och en fransman som alla bor på samma hostel så ger vi oss iväg på en trekkingtur tvärs över ön. Det ska tydligen vara en liten utmaning som ska ta 3-4 timmar. Det visar sig vara en ganska ordentlig utmaning. 400 meters stigning på bara en dryg kilometer så är vi framme vid toppen, The Needle, en underbar utsikt över ön. Men så ska vi ner igen, andra halvan av trekken är kvar. 400 meters stigning uppåt är jobbigt, men att ta sig ner visar sig vara minst lika jobbigt, och den stigen är om möjligt ännu brantare. Men utan större skador och en dryg timma senare så når vi motsatta sidan av ön. Värmen och luftfuktigheten gör att man känner sig helt slut men ändå ganska nöjd. Så vi liftar tillbaka till hostelet och tar det lugnt resten av dagen. Förresten så finns en tävling där man korsar ön på just den stigen, rekordet är 45 minuter.

På fredagen var det dags för utgång. Nu har inte staden så enormt stort utbud men vi tar vad som bjuds och festar loss ordentligt, och återigen får vi lifta hem. Taxin dök inte upp, men den lokala befolkningen är otroligt vänlig och liftande tycks vara ett vedertaget transportsätt för backpackers här.

Efter att ha spenderat en knapp vecka på ön och varvat ner så känns det underbart att faktiskt för första gången sen vi lämnade Sverige ha semester på riktigt. Vi behöver inte göra nånting, inte stressa nånstans. Det är underbart. Ön i sig är inget bra mål om man är budget medveten, men jag tror vi klarar oss ändå.

Nu blir det en dag vid poolen!

L.A till L.A

Vi landade i New York tidigt på morgonen, ingenstans att bo och på en enormt tråkig flygplats. Vi letade hostels på internet ett tag och fick till slut tag på ett som såg vettigt ut i Brooklyn. Nåväl, inte så glammigt men det får funka, det var ju bara för en natt. Morgondagens boende var ju arrangerat med couchsurfing på Manhattan.
Men, vår vana trogen så hade vi precis bokat och betalt deposition på hostelet så ringer Howard, vår couchsurfing värd, och säger att vi kan komma redan samma dag. Sagt och gjort, vi ger oss ut i djungeln av Skytrains och tunnelbana. Efter någon timmes åkande och slutligen fyra-fem kvarters promenad är vi framme hos Howard och John.
Vår couchsurfing premiär inleds två kvarter från Times Square i en skön loftvåning med otroligt mycket atmosfär. Det enda märkbara problemet var vår timing, vi lämnade ett Sydafrika som var runt 15 grader varmt och landade i ett New York som höll en medeltemperatur på 40 grader. Något oväntat och lite ovant.

Eftersom Howard och John bott i New York hur länge som helst så vet de i princip allt om allt. Så vi tar deras råd och traskar runt Manhattan i etapper. Mat på en riktig amerikansk diner, Sam Adams till maten och blaskigt amerikanskt kaffe efter det. B&H Photo på 9th Ave, som en jättestor leksaks affär för vuxna barn. Den enorma glaskuben alldeles bredvid Central Park, kuben utgör förresten ingång till Apples affär. Trump Tower, Rockefeller Center, Central Park och Tiffanys. Det finns hur mycket som helst att både se och göra. Men vi tar ett lugnt tempo, vi går i maklig takt och ser det vi hinner se. När fötterna tröttnar så kliver vi ner i underjorden och sätter oss på tunnelbanan. New York har ett makalöst väl fungerande transportsystem.

På inrådan av våra värdar tar vi en tur till McSorley’s Ale Pub, någonstans nere i krokarna av Bowery ligger den lilla och från utsidan ganska anspråkslösa puben. När man kliver in är det som att resa tillbaka i tiden. McSorley’s är New Yorks första ale pub från 1850-talet, och man kan lätt tro att bortsett från personalen så har ingenting ändrat sig här de senaste 150 åren. Golvet är täckt av sågspån, väggarna klädda med allehanda artefakter från svunna tider, allt från morgonstjärnor, spikklubbor och yxor till tavlor och placketer från militärförband. Över baren hänger en lång rad av önskeben, lämnade av soldater innan de drog ut i krig. Tydligen skulle det föra tur med sig och se till att de kom hem igen, men antalet ben som hänger kvar talar för att alla inte var så tursamma.

Men New York i allmänhet och Manhattan i synnerhet är allt för stort för att ses på bara fem dagar, vi försöker hinna med så mycket vi kan. Vi kikar på Frihetsgudinnan på håll, går genom finanskvarteren, knallar över Brooklyn bridge, äter pizza i Little Italy, genom Chinatown, Soho, the village och så vidare. Dagarna rinner iväg och som sista stopp hinner vi med the Metropolitan Museum. Helt makalöst stort och med konst och artefakter från världens alla hörn.

Så slutligen är vår tid i New York förbi, vi lämnar våra värdar Howard och John och ger oss iväg mot JFK för att flyga vidare till Los Angeles.
Efter några timmar på flygplan och ytterligare några timmar på flygplatsen i Phoenix, Arizona så anläder vi slutligen LA, drömmarnas stad. Den lilla forskning jag gjort på hyrbilar talar för att Thrifty vore det smarta valet. Men, eftersom tålamodet tryter orkar vi inte vänta på deras shuttlebuss utan tar första bästa. Det slutar med att vi står framför Budgets disk och försöker få en vettig hyrbil. Det funkade ju Kapstaden. Med Budget alltså. Så står vi där och får välja mellan en koreansk halv-SUV eller en medioker amerikansk tantbil. De har alltså inga stora amerikanska bilar, inga riktiga sportbilar och inte en enda Volvo eller Saab. Så min uppmålade bild av en Suburban eller Tahoe SUV går om intet, inte heller den Dodge Charger som fanns hos de andra hyrfirmorna har de. De försöker få mig att tro att en Cheva Malibu är en sportbil. Så det hela slutar med att vi står där med vår korenska Hyndai Santa Fe. Det är åtminstonde en stor bil, vilket senare visar sig vara helt nödvändigt eftersom trafiken i LA är helt sanslöst dålig. 7 filig motorväg med den sämsta trafikplaneringen i mänsklig historia och merparten kör bil som om det vore övningskörning överallt.

Vi överlever L.A’s trafik, tar oss genom Hollywood, kollar in Walk of Fame, får Michael Douglas känning i en miltär överskottsaffär, kollar läget i Long Beach vidare till Santa Monica. Till slut bestämmer vi oss för att L.A är inget för oss. Vi har spenderat 3 dagar och alldeles för mycket pengar på stad där det egentligen inte finns något att se, om man inte är intresserad av Universal Studios 75 dollars jätteapa och andra turistfällor. Vi avslutar vår vistelse i Chinatown och sen packar vi bilen för färd mot Las Vegas, Sin City.

Mil efter mil, timme efter timme av själlös amerikansk motorväg. Ju närmar Vegas vi kommer desto färggladare skyltar och mera neon. Slutligen så uppenbarar den sig, syndernas stad. Det är nästan som en hägring på håll. Efter att i timtal stirrat ut på en praktiskt taget tom öken så ligger den där, den artificiellt upplysta staden.
På sätt och vis är nog Las Vegas en hägring. Ingenting här är på riktigt, de enorma hotellen, alla miljontals färgglada lampor, plingade maskiner, spektakulära shower och leende människor i alla möjliga utstyrslar. Allt är konstgjort och finns där för att du ska lämna dina pengar innan du åker. Lämna varje dollar. Staden där dollarn är gud.

Men trots allt det konstgjorda så rycks man lätt med. Det är en lättsam stämning och de allra flesta är trevliga med en välkomnande attityd. Raka motsatsen mot Los Angeles alltså. Hur som helst spenderade vi några glada dagar i Las Vegas, vi gick runt bland de gigantiska hotellen och deras casinon. Bellagios akvarium och konstgjorda strand resort, MGM och deras tragiskt trånga lejonbur, och i just den buren bara en vecka innan vi vad där så fick ett lejon nog och sopade golvet med en "tränare”. Han klarade sig dock utan värre skador. Ceasar’s Palace och Forum shops. Där kan vi snacka köpecentrum. En halv dag och inte ens hälften av affärerna avverkade. Las Vegas är allt där man tror, och lite till. Den är byggd för ändamålet att locka pengar av dig, oftare än inte tycks den lyckas. Men det är trots allt en trevlig stad. Vi kom, vi spelade, vi drack, vi handlade. Det var dags att dra vidare. Så vi samlade ihop våra prylar, packade bilen och åkte mot Kalifornien igen, mot San Francisco.

Återigen spenderade vi ett antal ganska tråkiga timmar utmed de amerikanska motorvägarna. Egentligen tänkte vi åka den lite mer naturrika vägen norr över genom Yosemite men tröttheten tog ut sin rätt och vi valde den snabbare vägen. Efter ytterligare 10 timmar anländer vi så till Mountain View utanför San Francisco. Vi möts av en gammal skolkamrat som jag inte sett på 15 år. Vi ska bo hos Christian och hans familj i några dagar. Vi hinner precis fram, hälsar på Christans fru Malin och småknattarna August och Hugo, sen bär det iväg på bio. Resident Evil Afterlife har premiär på 3D IMAX biograf. Det är helt otroligt coolt.
Nästa dag bär det av till Santa Cruz för lite surfing, inte världens lättaste plats att lära sig surfa på men det går ganska bra ändå. Dock så glider tankarna lätt iväg till att kusten utanför Californien och i synnerhet just här är hem för vit haj. En liten trygghet infinner sig dock när ett gäng delfiner tyst glider förbi 20-30 meter längre bort i vattnet. Helt plöstligt så dyker en delfin upp högst en halvmeter till höger om surfbrädan jag ligger och guppar på, den blåser till och sprejar lite vatten på mig innan den lugnt och stilla simmar vidare. Helt otroligt. Tänker stilla för mig själv att om även om jag inte lyckas surfa en enda våg så var det värt det iallafall. Hur som helst lyckas vi få några hyfsade vågor innan det blir allt för svåra förhållanden och det är dags att ge upp. Så vi tar oss upp och ger oss iväg till Mountain View igen och varvar ner i jacuzzin. Några öl och en lugn kväll.
Vi drar runt ytterligare några dagar tillsammans med Christian och hans familj och tittar på lite olika grejer som Golden Gate bron och ett glas vin i Sausolito. Sen är det dags för oss att dra vidare, vi ska nu vidare mot San Francisco i 3 dagar. Vi couchsurfar i Nob Hill området hos Davi, en skön snubbe som reser en hel del och har en del sköna historier att berätta. San Francisco är inte en bra stad att ha bil i, parkeringar är ungefär lika lätta att hitta som enhörningar eller tomtar. Så det blir till att hyra in sig i ett garage för några dagar och knalla upp och ner, mest upp. Jag har aldrig sett maken till backig stad. Hur någon fick för sig att det var en god ide att bygga en stad här är helt främmande men tydligen så fungerar det. Vi lyckades hur som helst missa Lobard street, den där krokiga gatan som är med i alla filmer. Men spenderade en dag med att gå runt i hamnkvarteren och gå på akvariumet. Ett ganska mediokert akvarium om man jämför med Two Oceans i Kapstaden. Givetvis tar vi en dagstur till Alcatraz. En självklarhet om man besöker San Francisco. The Rock är en intressant upplevelse, den ljudguidade turen med gamla fångar och fångvaktare som berättar om hur saker och ting funkade här och om rymningsförsök och upplopp.

Vi avslutar vår vistelse med en ordentlig stekmiddag tillsammans med vår värd Davi och sen några öl tillsammans med Christian.
Det var nu dags att lämna SF, vi skjutsar Davi till flygplatsen. Han ska till New York och hälsa på familj och vi åker vidare mot Mountain View, hämtar upp lite kvarglömda saker och gör upp planer för morgondagen innan vi drar vidare mot Santa Cruz. Spenderar en dag med att surfa vågorna i dessa haj infekterade vatten en sista gång, avslutar med en riktig amerikansk barbeque lunch. Nästa dag är det dags att börja färden tillbaka till Los Angeles. Vi tar Hwy 1, eller Pacific Coast Highway, söder ut. En helt otroligt vacker vy följer oss hela vägen, ner till “17 mile drive” förbi Pebble Beach och vidare söderut. Dimman kryper inpå den bergiga kustvägen och slöjar landskapet i mystik. En helt otrolig väg, och något som absolut inte får missas om man bilar i Kalifornien. Vi når slutligen Santa Barbara, spenderar våran sista natt på ett tråkigt och slitet motell och kan inte fort nog komma iväg till LAX för att lämna av bilen och U.S.A bakom oss.
Vi är så nära Cook öarna nu!

SJ, SJ gamle vän…

Tisdagen den 6:e juli var det äntligen dags att lämna Dar Es Salaam, efter många om och men och telefonsamtal hade vi slutligen lyckats nå fram till någon som jobbade på Tazarastationen och som kunde boka biljetter åt oss. Vi såg fram emot att i lagom mak glida genom Afrikas vilda natur med savanner och bush, i synnerhet efter att ha bidat vår tid i Dar Es Salaam i tre dagar. Ingen dålig stad, men ändå inget vi längtar efter att göra igen.
Så efter att ha mött upp Amund och Linnéa, som vi träffat tidigare på Zanzibar och som nu skulle dela kupé med oss, gav vi oss iväg mot Tazaras tågstation. En trots trafiken snabb taxiresa på c:a 15-20 minuter och vi var framme vid 11.30. Enligt mannen som vi bokat biljetterna via var vi tvungna att vara på plats senast 12.00 för att betala och hämta ut våra biljetter. Tåget skulle inte gå förens 15.50 men vi trodde att vi lätt skulle kunna slå ihjäl några timmar kring stationen, som ju säkert måste ha lite affärer och några restauranger i närheten. FEL. På stationen, som för övrigt mest påminner om en gammal kvarleva från Sovjet fast allt är märkt med kinesisk text, finns absolut ingenting att fördriva tiden med. På andra planet i stationshuset fanns en liten glasbur om 2,5×2,5 meter, det var kiosken, utanför den fanns 2 kylar, en med vatten och en med dricka. Det var allt. Långa rader av trasiga bänkar fylldes efterhand med folk. Ju närmare klockan drog sig mot avgång desto mer folk. Dörrarna låstes och trycket med människor verkade enormt. Återigen minnesbilder från sovjettiden när folk trängdes i timmar och ändlösa köer för att handla bröd.

15.50 – avgångstid. Tåget som aldrig lämnar stationen för sent var dock utan lok och inte heller samtliga vagnar fanns på plats. Så vi väntar vidare, som tur var hade vi nu hittar första klass “loungen”. Vilket i praktiken innebär att bänkarna var mindre trasiga, lite mer bekväma och betydligt färre människor att trängas med.
En kanadensare som skall med samma tåg som oss frågar oroat om vi inte ska gå ut, han har ju hört att tåget alltid går i tid. Han har fel. Senare visar det sig att han har helt andra anledningar att vara orolig, han har fått instruktioner av sin flickvän om var han ska av. De instruktionerna innebär i stort sett följande:

*Var beredd med väskorna, tåget stannar bara någon minut.
*Det stannar mitt i natten så var beredd och ha lampa med dig.
*Det ser inte ut som en station, mer som en åker med en bred stig igenom. Där ska du av.
*Du kommer kanske inte märka att det är där du ska av, så fråga de som åker samma tåg.
*Du ser ingen station, den är någon kilometers gångväg från platsen där tåget stannar.
*Var försiktig! Glöm inte att tåget alltid går i tid.

Vi vet att hon hade fel på den sista punkten, de övriga kan stämma, och det borde också förklara varför den stackars kanadensaren var utrustad som en kommandosoldat på väg till en krigszon.
Så småningom rullade tåget iväg, två timmar för sent. Mot vildmarken och natten. Vi satt och kikade ut genom fönstret och förundrades över hur mycket ingenting det finns, och hur enkelt folk lever som bor mitt i ingenstans. Barn sprang längs tåget och vinkade när vi passerade minsta bebyggelse. Ganska snart kröp kvällen på och all spaning ut genom fönstret var lönlös. Skymning i Afrika är något av det kortaste som finns och vips så var det svart ute. Så efter en enkel bäddning i vår 4-bädds kupé var det sovdags.

Så somnade vi till tågets dunkande mot rälsen, rytmiskt och lugnande. Vi sov oss genom otaliga mil av vildmark utan att ta vidare notis om de korta stopp som gjordes för att släppa av folk på “åkrar med en bred stig igenom”.
Men, vid 4-tiden gjorde vi ett lite kraftigare stopp, lite mera gnissel och gnäll från tåg och räls. En elefant på spåret kanske? Eller bara ett hastigt stopp vid en alldeles för liten station? Ingen orkar öppna jalusi och fönster för att titta ut och se vad som händer, vi åker ju snart vidare igen. Trodde vi. Men så var det inte alls, vi åkte inte vidare igen, åtminstone inte snart. Efter att ha stått stilla i c:a en timme börjar folk skruva på sig i kupéerna, varför händer inget, varför rör vi inte på oss, vem har stannat min säng? Så efter ytterligare en liten väntan kommer en djup stämma med vikt i stegen och går genom vagnarna och förkunnar att vi står stilla p.g.a ett haveri framför oss, mer information kommer vid 09.00. Då kan vi ju sova i 4 timmar till.

Klockan passerar 09.00 utan att någon ny information kommer. “TIA- This Is Africa”, den vedertagna förklaringen till att ingenting händer på utsatt tid, absolut ingenting. Det som skulle tagit 1 timme i Europa tar minst fem gånger så lång tid, enbart med förklaringen “TIA”.
Men så äntligen, gott och väl efter utsatt tid, kommer informationen. Den sprider sig som en löpeld genom tåget, dryga 60 kilometer framför oss har ett godståg kolliderat med en lastbil, bärgningsarbete pågår, beräknad avfärd: 8-12 timmar.
Men så långsamt tänkte vi alla, sitta hela onsdagen på en station mitt i ingenstans. Nu kanske ni tror att jag överdriver när jag säger mitt i ingenstans, ungefär som man brukar säga att det där stället mellan Sunne och Karlstad är mitt i ingenstans. Det är absolut ingen överdrift. Stationen Mlimba är mitt i ingenstans, den lilla byn som ligger alldeles nedanför stationen är absoluta centrum för ingenstans, och i detta centrum finns… Ingenting! Engelska är heller inte speciellt utbrett i Ingenstans om ni någonsin undrat över det.
Bara för att förtydliga hur mycket mitt i ingenstans Mlimba är, nästa nämnvärda station på tågsträckan ligger minst 4-5 timmar bort, för att ta sig till “motorvägen” som går mot den Zambianska gränsen måste man att en buss från Mlimba till en plats i utkanterna av ingenstans som heter Ifakara. Den resan tar c:a 6-8 timmar. När du sedan nått Ifakara, i utkanten av ingenstans men inte riktigt inom gränsen för någonstans, så byter man buss för vidare färd mot Mikumi. En resa på ytterligare 5-6 timmar. Så Mlimba är verkligen mitt i ingenstans, utan överdrifter.
När vi så kommit till ro över att vi kommer spendera våran onsdag mitt i ingenstans fördriver vi tiden med det som går, kortspel, läsa böcker och stirra ut över ingenting. Med viss förnöjsamhet ser vi också över de inköp vi gjorde innan avfärd, 8 liter vatten, kex, apelsiner, bananer och lite smått och gott.
Dagen går och kvällen kommer, vi passerar 8 timmar, sedan 12 timmar, 15 timmar, 16, ingenting händer. Ny information, tåget framför oss är ett godståg, det har spårat ur under en bro. Problematisk bärgning. Ny kran är på väg från Makumbaku, för övrigt den enda nämnvärda stationen på 4-5 timmars avstånd. Vi kommer med all säkerhet iväg under torsdag morgon, senast 09.00.

Döm om vår förvåning, klockan både når och passerar 09.00 och tåget står lika fast som det gjort det senaste dygnet. Ny information kommer så småningom, tankvagn har spårat ur framför oss, i en tunnel, kranen kommer inte åt, pump är på väg för att länsa tankvagnen så den kan flyttas. Avfärd under kvällen, räkna med 12 timmar innan avfärd.
Några av våra medresenärer har förlorat allt hopp, en australiensare som bor i Malawi har lyckats skramla fram skjuts bak på en pickup, vi avstår men önskar de som vill åka lycka till. Med honom följer ett par från Belgien och en engelsman. Framför sig har de en resa på minst 10 timmar om vägarna är bra, det är de inte. Räkna med 12-15 timmar enligt de som är mer kända med området. Vi förstår de som ger sig iväg, men avundas dem inte resan.
Givetvis går hela natten till fredag utan att det rör på sig. Vi börjar också förlora hoppet. Vi spenderar fredagen med att leta runt i byn efter ett ställe att växla dollar och någonting att äta. Vi måste även köpa vatten, vi hade bunkrat för hela resan trodde vi, men inte räknat med att ett dygn efter beräknad ankomst stå kvar mitt i ingenstans på fel sida gränsen.
Tora, en svensk tjej som pratar Swahili och hennes pappa Pablo är med oss i byn och med deras hjälp hittar vi både ett ställe att växla på och lite mat. Vi lyckas också få en kopp drickbart kaffe, vilket ironiskt nog är ganska svårt i Afrika verkar det som. Efter en del luskade lyckas Tora få fram detaljer om bussarna, de går från byn 05.00 alla dagar.
Vi diskuterade fram och tillbaka hela fredagen och till slut var det bestämt, om vi inte rört oss före 03.30 lördag morgon så ger vi upp och tar bussen. Alla är överens. Vi packar och gör oss i ordning för att kunna ge oss av på morgonen.
Tåget har stått still i nästan tre dygn, maten på tåget har varit slut en ganska lång stund. Ölen tog slut innan tåget ens stannade. Stationsområdet börjar mer och mer likna en soptipp och stanken som sprider sig från toaletter på och omkring tåget är vedervärdig. Jag är övertygad om att det är under sådana här förhållanden som kolera bryter ut.

03.30 – Vi måste ge oss iväg. Det funkar inte längre. Vi kränger på oss ryggsäckarna, tar vår övriga packning och vattnet som är kvar och hoppar ner i makadamen. Pablo och Tora väntar på oss, strax bakom kommer Amund och Linnéa.  Vi tar oss sakta upp längs tåget för att nå till den öppning i vagnarna på spåret bredvid så vi kan korsa ner till byn. Lustigt tänker jag, det låter som de fyller bromsarna på tåget och loket är igång. Tittar lite frågande på de andra men vi är nog ganska överens om att det där loket stått och tuffat av och till i 3 dygn nu så det betyder ingenting. Likaså gjordes ett “bromstest” för 2 dygn sedan för att lugna uppretade resenärer och få dem att tro att avresan var nära.
Nej, vi går vidare, vill inte vara strandade på det där tåget mer.
Väl nere i byn får Tora tolka åt oss tills vi hittar rätt buss, biljetterna köps, 8000 shilling styck, ingen jättesumma runt 50 spänn. Precis vi köpt biljetterna tycker jag återigen att tåget hörs, är det inbillning?
Nej, tåget tutar med all säkerhet. Igen. Igen. Och igen. Jävlar! Tåget är på väg att åka, det måste det vara. Det ihärdiga tutandet har bara hörts när vi lämnat stationer förut. Skit också!
Vad ska vi göra? Efter några snabba överläggning bestämmer vi oss för att tåget måste vara på väg och vi måste vara på tåget när det går. Med tåget har vi 2 dygns resa kvar, med bussen minst 4. Återigen slänger vi på oss all packning, runt 20kg var, säkert lite mer, och påbörjar en språngmarsch tillbaka mot stationen. Byn är förvisso inte stor, men vi är absolut längst bort, packningen är tung, tung, tung och det är becksvart överallt. Amund och Linnéa ligger i täten samtidigt som jag och Anna försöker hålla farten uppe. Tora och Pablo är lite osäkra, Pablos fot tillåter inga jätterusningar och dessutom är deras resmål bara 1 dygn bort med buss. Vi ropar det sista och ber dem hålla bussen om det är möjligt, ifall vi missar tåget.
Sista 400 metrarna går oerhört tungt, jag är helt kraftlösa att springa men Anna håller ändå igång oss. Sista biten snubblandes fram över rälsparen, springa på sliprar och sen i grov makadam längs tåget. Ingen öppen dörr!! Vi fortsätter ner längs tåget tillslut hittar vi en öppen dörr, jag hör Amund och Linnéa i dörren nedanför våran. Bra. Alla är med. Med ett brak rullar tåget igång och vi är alla kvar på utsidan. Vi börjar springa längs med tåget, föser ombord Anna som får draghjälp av någon inifrån, hon skrapar upp benet ordentligt på det grova trappsteget på väg in i tåget. En kvinna med en stor rissäck kommer emellan när jag som bäst ska hoppa in, tåget börjar rulla snabbare och snabbare. Får fatt i säcken och hivar upp i dörröppning och knuffar sedan upp kvinnan framför mig i tåget.
-“No, no,noooo! Im not going! Only the bag, only the bag!” skriker kvinnan förtvivlat.
Det blir till att lyfta ut damen ur tåget igen och sedan samla de sista krafterna för att kasta mig ombord. Svenska ropen ljuder genom vagnen “Är alla med?!”. Alla är med. Vi återgår till vår kupé. Bäddar igen och lägger oss. Vi är äntligen på väg. Resten av resan går förhållandevis bra, tåget når Makumbaku och Mbeya och kan fylla på lagren. Äntligen finns det kyckling i restaurangvagnen som faktiskt ser ut som kyckling. Den går att äta också. Hurra!
Visum ordnades på tåget till kostnaden av $50USD per person, och damen från migrations stämplade nästan hål i våra pass. Så anländer vi äntligen Kapiri M’poshi, Zambia.
Av tåget, genom en helt obegriplig kontroll ut från stationen, förhandla med en taxi, 7 européer in och iväg.
Anna och jag kliver av i Kabwe, en liten stad mellan Lusaka och Kapiri, säger hejdå och lyckönskar alla de andra resenärerna som ska vidare mot Lusaka, med förhoppning om att hinna se fotbollsfinalen på TV.

Vi hinner knappt få ut våra väskor ur taxin så kommer en lång man runt hörnet.
-“You must be the Swedes?” säger han och ler vänligt.
Givetvis är det vi som är “the Swedes”, vi står också ut lite i skaran av människor runt oss så det är nog inget att ta miste på. Den långe mannen är Hayden, Helgas man. Vi får bo hos dem inatt. Gud så skönt. En kort bilfärd och vi är framme hos Helga och Hayden, vi möts av Helga och Gladys på trappen som alla är glada att vi äntligen är framme. Tre och en halv dag försenade.

De senaste dagarna har vi spenderat med att kolla runt i Kabwe, hälsat på ALLA. Vart vi än har kommit så har vi blivit matade och mycket väl omhändertagna. Här är vi inte bara på besök, vi är familj nu. Också Haydens mamma Mary förklarar att vi tillhör även den familjen, det är bara så det är. Vi äter middag hos Mary och träffar alla systrar och makar och reder ut hur det står till med folk hemma i Sverige.  Alla är ytterst måna om att få veta att Aunti Bibi mår bra, och vi måste lova att hälsa så gott när vi kommer hem. Även innan dess gissar jag på.

Så efter tre dagar i Kabwe, där vi hälsat på alla, tittat in i allas verksamheter och ätit mat hos alla så är vi nu framme i Lusaka och hos Svens familj. Fredag idag, Anna har lovat att laga något svenskt till familjen till allas stora förtjusning. Min också. Nu ska vi leta oss runt köpcentret efter matvaror och tofflor.

Vi skriver mer när vi gjort något mer roligt. Och när det finns internet som tillåter det. T I A.

Malaria – nej tack

Det är mindre än 1 vecka kvar till avfärd, malariaprofylax har intagits i snart 3 veckor utan biverkningar. Allt går enligt planerna. Nästan.
Det återstår fortfarande att verkligen packa allt som ska med, vi har provpackat det mesta men med vissa substitut så nu gäller det att köra ”live” med allt som ska med på riktigt.

Måndag närmar sig med stormsteg, vi återkommer.

Att göra….

Det är nu c:a 5 månader kvar tills vi åker. Känns som en evighet men det kan inte gå fort nog. Man kan riktigt se hägringen på horisonten när man kikar på på kartan, safari och hajar i Afrika, de breda vägarna och vidsträckta landskapen i USA, Cooköarnas gröna vatten, dykningen i Asien och den Nya Zeelands natur. Allt det och mycket mer som bara väntar på att ses.

Som det ser ut idag har vi en del att fixa innan vi är helt klara för avfärd. Till veckan ska det redas ut vilka vaccinationer som ska tas och när, sedan måste ryggsäckar införskaffas. Någon bok skall läsas och kartor studeras. Det finns några ytterligare detaljer kring utrustningen, bl.a lite saker till dykningen. Dykdator från Suunto är fixad och ett par sköna reefboots, saknas gör en väst med huva för lite extra värme samt några smågrejer till kameran. Men vi har ju trots allt 5 månader på oss, det hinns.

Visum, det är ett gissel. Ska man ta det kallt och fixa det vid gränsen eller ska man spela säkert och ordna det innan? Vissa länder anger att det är ett krav att ordna innan ankomst, fast det i själva verket fungerar fint att lösa vid gränsen. Vi garderar oss nog för några av de vi känner oss osäkra på.

Budgeten är skapligt i ordning. Vi räknar i alla fall med att klara oss 9 månader. Men än är det som sagt lite småsaker kvar att fixa med utrustning så vi får se vad som blir över.

[geo_mashup_map width=”95%” height=”150″]