Raro till AKL och en förlorad dag

Vår bästa utflykt på Rarotonga, bryggeri visning!
På denna lilla pluttiga ö, mitt i havet med nära till ingenting finns faktiskt 2 bryggerier. Så efter att ha efterforskat vart dessa fanns gav vi oss ut på mission, 2 svenskar, 1 britt och 1 tjeck. Tillsammans skulle vi söka ölet!
Eftersom Rarotonga är en väldigt, väldigt liten ö så finns där följaktligen väldigt, väldigt små vägar. Dessa väldigt, väldigt små vägar är ibland förrädiskt svåra att se, och det visade sig vara dagens om inte hela vistelsens svåraste utmaning, att hitta de små och skymda vägarna som var helt oskyltade eller om man hade tur fanns där en A4:a stor skylt som var helt eller delvis skymd av buskar.

Efter att ha spenderat en osannolikt lång tid med att hitta den lilla skylten som det stod Matutu på, var vi på rätt spår. Ett hundratal meter in på en liten skogsväg låg en liten grå byggnad som omgavs av kokospalmer och maltdoft. När vi klivit in och ropat förstrött efter någon som jobbar där så dyker en av ägarna fram, iklädd termojacka, mössa och kraftiga gummistövlar. Det är dryga 30 grader varmt ute.
Tydligen så är det hans tur att sköta den kalla bördan med att buteljera ölet. I det rummet är det inte 30 grader varmt. Inte alls faktiskt.
Hur som helst åker mössan och jackan av och han kliver snabbt in i rollen som bryggmästare, han förklarar allt från hur de väljer ingredienser till hur länge de kör ölet genom alla olika processer. Samtidigt letar han givetvis fram glas och delar ut smakprov, och påfyllning på smakprov. Både av ale och lager. Vi gillar lager.
Vi får gärna köpa öl direkt hos dem, om vi vill så tar vi med egen flaska och fyller för 6 dollar per liter. Vi kom förberedda, 4 liter och vidare runt ön.

Nästa bryggeri var betydligt lättare att hitta, en liten avkrok inne i staden Avarua. Där ligger Cooks Lager bryggeri. Tyvärr är det ganska tråkiga lokaler med lika oentusiastisk personal som blaskigt öl. Ingen höjdare alls, av deras tre olika sorters öl är det ingen som riktigt klarar ribban. Känns som bubbeldopad lättpilsner.
Trots denna snopna överraskning så är vi ändå glada över dagens fångst, 4 liter gott öl.

Resterande dagar spenderas på diverse olika stränder, vi åker moped och liftar oss fram och tillbaka runt ön och mellan de olika stränderna. En av de finare stränderna ligger bakom The Rarotongan Hotel, en ganska glassig resort för de men större plånbok. Snorklingen där är helt otrolig, det är bokstavligt talat som att stoppa huvudet i ett akvarium. Där finns allt från Giant Trevalleys, Octopuss, Parrotfish, Clownfish, Boxfish, och listan kan göras hur lång som helst. Kastar man ut en brödbit i vattnet så behöver man knappast ens stoppa huvudet under vattnet för att se fisken. En normal dag här så är sikten närmare 30-50 meter i grönblått lagom varmt vatten. Ett måste är dock reefboots eller liknande då det är ganska gott om Stonefish här, och trampar man på en sån så är snart det roliga slut.
Muri beach är också en av de populärare stränderna, varför vet jag inte. Fullkomligt överbefolkad och inte alls lika rik på fisk. Det är också utgångspunkt för de absolut löjligaste lagunturerna någonsin, Captain Tama’s Cruises. Don’t do it! Om man känner för det och får tag på ett spjut så går det bra att fiska här, spjutfiske endera med gevär eller gummislinga. Fisken är dock inte alltid ätbar på grund av diverse alger etc. Fångar man nått ska man få det kollat hos marin kontrollen inne i Avarua innan man äter det.
Lugnare strand med mer fisk, i likhet med Rarotongan är Fruits of Rarotonga. Inget hotell ivägen heller.

Vi tog även vara på vår sista söndag på ön genom att gå till kyrkan, kanske inte så mycket för den religiösa aspekten som för den kulinariska, dvs. den lunch som det bjöds på efter gudstjänsten. Ska sanningen fram så var det ganska trevligt med sången, fulla halsar sjöng allt möjligt begripligt och obegripligt. Även om texten för Maori sången kom upp på väggen var det fullständigt omöjligt att hänga med. Misstänker också att vissa delar av innehållet gudstjänsten undanhölls de som inte förstod maori. Bäste pastorn pratade nämligen i 10-15 minuter på maori, men den engelska översättningen tog knappt 3-4 minuter. Nåväl, gudstjänst avslutades, inbjudan till lunch tydliggjordes, vi gick dit, vi åt.

Så när vi vandrat, snorklat, solat, gått i kyrkan och åkt ett antal mil på moped var det slut på det roliga. Vår sista dagar på ön fylldes till största delen med regn, så till den milda grad att till och med krabborna från stranden bestämde sig för att flytta in. Dessa dagar lämnade inte så mycket valfrihet om vad som skulle göras, det blev att sitta inne. Med undantag för korta turer ner till Matutu för påfyllning. Man var ju tvungen att få kvällarna att gå också.

Vår sista kväll blev någorlunda fin, uppehåll och en hyfsad solnedgång. Några sista öl med våra hostelkamrater och sen buss mot flygplatsen för att 00.55 den 5:e ta plats på flyget mot Auckland. Passerade datumlinjen och landade i Auckland en hel dag efter avfärd. Auckland bjöd på 14 grader och uppehåll.

Lite kort kan väl sägas att Cook Islands inte är ett jättebra budget resmål, p.g.a det isolerade läget blir allting relativt dyrt. Boende går att få till överkomligt pris dock men med varierande standard. Utflykter till de kringliggande öarna är fruktansvärt dyra, exempelvis Aitutaki ToR – 400 dollar/person. Två veckor kan vara i längsta laget för en ö som är 32 kilometer i omkrets och med begränsat utbud på vettiga aktiviteter. Det finns vykortslika vyer för den som tar med sig kameran och har man tur kanske en och annan val blir med på bild.

En ö, ett paradis

Det är en otrolig lättnad att äntligen ha landat på Rarotonga, Cook öarna. Tidig morgon och vi möts av en ganska hög luftfuktighet och värme. Underbart. Ett halvtimmes väntan på att få stämpla in och plocka upp vårat baggage, sen ytterligare en kort stunds väntan på vår transfer. Vårt hostel, Rarotonga Backpackers, hämtar upp oss och tar oss till vårt boende. Vi har valt att bo i deras Hillside complex istället för Beachside. Ett dåligt beslut ska det visa sig. Det är djungel ända in på husknuten här och således helt otroligt mycket mygg, så vi sticker svansen mellan benen och ber om ett rum på Beachside complexet istället. Helt klart bättre. Det finns fortfarande mygg, men inte de löjliga mängder som fanns på andra sidan.

Det tar oss en dag eller så att komma in i tempot, vi behöver inte göra någonting. Inte stressa för att se det ena eller det andra, bara ligga på stranden och ta det lugnt. Eller vid poolen om man inte orkar gå ner till stranden.

Så efter att ha slappat några dagar, åkt några varv runt ön på mopeden, snorklat på lite olika stränder så är det dags för lite aktivitet. Tillsammans med en britt, en tjeck och en fransman som alla bor på samma hostel så ger vi oss iväg på en trekkingtur tvärs över ön. Det ska tydligen vara en liten utmaning som ska ta 3-4 timmar. Det visar sig vara en ganska ordentlig utmaning. 400 meters stigning på bara en dryg kilometer så är vi framme vid toppen, The Needle, en underbar utsikt över ön. Men så ska vi ner igen, andra halvan av trekken är kvar. 400 meters stigning uppåt är jobbigt, men att ta sig ner visar sig vara minst lika jobbigt, och den stigen är om möjligt ännu brantare. Men utan större skador och en dryg timma senare så når vi motsatta sidan av ön. Värmen och luftfuktigheten gör att man känner sig helt slut men ändå ganska nöjd. Så vi liftar tillbaka till hostelet och tar det lugnt resten av dagen. Förresten så finns en tävling där man korsar ön på just den stigen, rekordet är 45 minuter.

På fredagen var det dags för utgång. Nu har inte staden så enormt stort utbud men vi tar vad som bjuds och festar loss ordentligt, och återigen får vi lifta hem. Taxin dök inte upp, men den lokala befolkningen är otroligt vänlig och liftande tycks vara ett vedertaget transportsätt för backpackers här.

Efter att ha spenderat en knapp vecka på ön och varvat ner så känns det underbart att faktiskt för första gången sen vi lämnade Sverige ha semester på riktigt. Vi behöver inte göra nånting, inte stressa nånstans. Det är underbart. Ön i sig är inget bra mål om man är budget medveten, men jag tror vi klarar oss ändå.

Nu blir det en dag vid poolen!

Genvägen till ingenting och hosta.

Ahhh…
Det har gått en lång stund sedan förra uppdateringen, till viss del beroende på Afrikas bristande tillgång på internet och till viss del beroende på lathet. Även om jag föredrar att kalla det tidsbrist.

Så, vår plan var att lämna Zambia och ta oss genom Zimbabwe och ut till gränsen mot Mocambique. Men som så ofta med planer så blir det inte alltid som man tänkt sig. Efter att ganska lojt ha efterforskat möjligheterna att mot gränsen via Bulawayo och Harare fick vi för oss att det skulle vara alldeles för tidsödande. Vi hade nämligen fått ett alternativ, våra nyfunna vänner i Zambia erbjöd oss lift bak på deras bakkie, en pickup, ner genom Botswana till Joburg. Från Joburg skulle det ju sedan gå ganska enkelt att hitta en buss vidare till Maputo.
Nöjda tackade vi ja till erbjudandet om skjuts och gottade oss över tanken att vi skulle spara både tid och visumpengar på att ta en liten genväg.
Efter att ha spenderat några dagar i Johannesburg, kanske den tråkigaste staden på jorden, så satte vi oss på en Greyhound mot Maputo. Nu skulle det visa sig att vårat genidrag att ta genvägen genom Botswana inte var så smart ändå. Resan från Joburg till Maputo kostar ungefär lika mycket som det skulle gjort att ta sig dit genom Zimbabwe och när vi kommer till gränsen får vi den obekväma överraskningen att avgiften för visum är höjd från 35USD till 80USD per person. Det gäller dock endast just den gränspassagen visar det sig, Ressano Garcia – 80USD. Från några andra resenärer får vi senare veta att de passerat in via Swaziland för 80ZAR och några passerat den vägen vi först tänkte för 8USD. Förbannat.

Hur som helst anländer vi Maputo några timmar försenade, tullen ville tydligen gå igenom de otaliga paket som damerna på bussen funnit för gott att ta med sig. Spenderar en timme lite drygt med att leta hotell för att slutligen ta in på Mozambiqana, ett loppätet sunkhotell, som var det enda med lediga rum. 3500 meticais var det definitivt inte värt. Så nästa morgon äter vi frukost och flyttar vidare till Fatimas på Mao Tse Tung avenyn. Helt ok ställe med fräscha rum och varmvatten.
En natt på Fatimas sedan ska vi ta deras shuttle buss klockan 5 morgonen till Fatimas i Tofo. Ganska snart framgår det att vi fortfarande är i Afrika då de som sköter busstransporten är helt oförstående till att alla har med sig giganormiska ryggsäckar. Turen körs varje dag, av samma personer mellan samma ställen. Bussen har inget bagageräcke på taket och ingen släpkärra. Den har kanske 24 sittplatser och de har ganska säkert sålt 25 biljetter. 24 platser är givetvis inte räknat efter att minst 4 platser tas upp av baggage. Så efter att ha stått stilla utanför Fatimas i 1,5 timma medans raketforskarna som sköter bussen försöker få plats med packningen åker vi så äntligen iväg… till en rondell lite utanför centrum. Bussen stannar mitt i rondellen och alla manas ut ur bussen igen. Så börjar ompackningen. Efter ytterligare 1-1,5 timme så ger vi oss äntligen iväg. Tyvärr med ett bagageberg längst bak i bussen som bara väntar på att få kasta sig fram över oss vid en kraftigare inbromsning. I Afrika är den inbromsningen bara en omkörning i vänstersväng ifrån att hända hela tiden. TIA. Till vår stora förtjusning så ledde stoppet till att “bussarrangören” i alla fall fick tag på lite “rep” (egentligen mera likt presentsnöre) att binda fast bagaget med.
Så efter 11 timmars resa, bara 4 timmar försenade, så anländer vi äntligen till Fatimas i Tofo. Underbart! Vi kollar checkar in i vår sjögräs-bungalow och kollar av läget runt stället. Det ser ok ut. Lite överetablerat men helt ok.
Vi spenderar vår andra och tredje dag med att ligga på stranden, äta gott, dricka en öl eller två och boka in några dagars dykning. Så ska vi äntligen få dyka igen, inte en sekund för tidigt. Vi kan knappt bärga oss för att få se fjärde dagen gry med dykning på schemat.
Men ack så vi bedrog oss. Fjärde dagens morgon väcker oss vid 4-5-tiden, det är 12 grader i bungalowen, som förvisso är gjord av sjögräs så det är i princip som att sova ute, och det blåser storm. Så vi blir sittandes “inomhus”, fullt påklädda hela dagen i väntan på att det ska klarna. Sen följer i rask takt fem dagar utan att stormen ger vika. Ingen sol, inget bad, ingen dykning.
Förbannat.

Så precis när vi misströstat som värst och planerat för att ge upp tidigt så klarnar det, två dagar med dykning. Avbokar dock det sista dyket eftersom stormen bidragit med en ganska ordentlig förkylning som inte riktigt vill släppa taget och för att guiderna var något av en besvikelse under sista dagens dykning. En del missar får man bara inte göra.

Känslan av att ha fått dyka med valarnas sång som bakgrundsmusik gör i alla fall att vi känner oss någorlunda nöjda och vi ger oss på en halvdag på stranden innan det är dags för morgonens shuttle buss tillbaka till Maputo. Vi spenderar två dagar i Maputo med att äta, dricka och åka runt på lite sightseeing. Sista kvällen tar vi med oss Drew, en australiensare vi mötte i Tofo, ut på en helkväll. Han är egentligen inte alls kalassugen men ger vika för den svenska övertalningen. Vi äter och dricker på Mundo’s tills vi är de sista kvar och de vill stänga. Drew spenderade sista timmen med att kämpa i sig en ordentlig dos Stroh-rom. Allt är för billigt i Mozambique.
Maputo är helt klart en underbar stad, dock med några skumma kvarter. Underbar arkitektur och väldigt trevliga människor. Ett par fraser på portugisiska här är ovärderligt då engelskan är ganska dåligt utbredd.

Så tillbaka på Greyhounden, mot Joburg. Spenderar några dagar med våra vänner i Joburg, inte för att staden har mer att erbjuda andra gången, men vi får i alla fall äta gott, skratta och ha det bra med våra vänner i några dagar.
Så tar vi flyget ner till Kapstaden, landar utan någon som helst aning om vart vi ska bo men med höga förhoppningar om att det löser sig. Lyckas få ett rum på Carnival Court, ett backpacker ställe som har klubb på nedervåningen. Så vi kliver ut från flygplatsen och hyr en bil och ger oss av mot City Bowl. Rekommendationen vi får vid incheckningen är att det är enklare att sova om man är packad. Vi lyckas somna ändå, förmodligen av ren utmattning. Vi har vid det här laget inte haft en ordentlig natts sömn på ganska länge p.g.a väder, vind, sjukdom, fest.
Andra natten tar vi det säkra före det osäkra och flyttar till Long Street Backpackers. Fräscht ställe med fina rum.

Nu har vi spenderat dagarna med att åka runt och kolla in lite fina ställen. Igår åkte vi till Table Mountain för att ta linbanan upp till toppen. Linbanan är stängd för service hela veckan. TIA. Vi åkte då vidare ner mot Hout Bay för att ta en båttur ut till Duiker Island eller Seal Island som den också kallas. Båten går inte idag p.g.a alla möjliga anledningar. TIA. Så ger vi oss vidare söder ut, mot Simons Town och Boulder Beach, där hittar vi i alla fall det vi ska. Pingviner. Dom är där. Allt är ok. Vidare söderut in och ut mot Cape Point och Cape of good hope, efter en smärre bergsexpedition så har vi så tagit oss så lånt söderut vi kan i Afrika. Tydligen får man inte gå ner till fyrtornet. TIA. Sen ut till Cape of good hope. Halvvägs upp för stigen dit så börjar det givetvis regna. Men det är ok. Vi tog oss dit och tillbaka.

Så satte vi kursen norr över igen, mot Hout Bay. Vi åker via Chapman’s Peak som förmodligen är en av världen vackraste rutter man kan köra. Slingrig och underbar. Nästan så att jag önskade att jag hade hyrt en motorcykel. Det är kort och gott en upplevelse i sig.

Så äntligen i Hout Bay, vi stannar till vid Mariner’s Warf, en restaurang helt i skeppsmiljö. För det ringa priset av 100ZAR får vi sedan den bästa seafood jag någonsin ätit. Clam chowder som är helt otroligt god, linefish utan motstycke, räkor som jag knappt orkar äta men tvingar i mig ändå och en liten jagare portvin.
Den som passerar Hout Bay utan att stanna till på Mariner’s Warf missar något.

Men nu ligger vi återigen här, förkylda och jävliga med feber och hosta och väntar på att få åka till USA.

Malaria – nej tack

Det är mindre än 1 vecka kvar till avfärd, malariaprofylax har intagits i snart 3 veckor utan biverkningar. Allt går enligt planerna. Nästan.
Det återstår fortfarande att verkligen packa allt som ska med, vi har provpackat det mesta men med vissa substitut så nu gäller det att köra ”live” med allt som ska med på riktigt.

Måndag närmar sig med stormsteg, vi återkommer.

Att göra….

Det är nu c:a 5 månader kvar tills vi åker. Känns som en evighet men det kan inte gå fort nog. Man kan riktigt se hägringen på horisonten när man kikar på på kartan, safari och hajar i Afrika, de breda vägarna och vidsträckta landskapen i USA, Cooköarnas gröna vatten, dykningen i Asien och den Nya Zeelands natur. Allt det och mycket mer som bara väntar på att ses.

Som det ser ut idag har vi en del att fixa innan vi är helt klara för avfärd. Till veckan ska det redas ut vilka vaccinationer som ska tas och när, sedan måste ryggsäckar införskaffas. Någon bok skall läsas och kartor studeras. Det finns några ytterligare detaljer kring utrustningen, bl.a lite saker till dykningen. Dykdator från Suunto är fixad och ett par sköna reefboots, saknas gör en väst med huva för lite extra värme samt några smågrejer till kameran. Men vi har ju trots allt 5 månader på oss, det hinns.

Visum, det är ett gissel. Ska man ta det kallt och fixa det vid gränsen eller ska man spela säkert och ordna det innan? Vissa länder anger att det är ett krav att ordna innan ankomst, fast det i själva verket fungerar fint att lösa vid gränsen. Vi garderar oss nog för några av de vi känner oss osäkra på.

Budgeten är skapligt i ordning. Vi räknar i alla fall med att klara oss 9 månader. Men än är det som sagt lite småsaker kvar att fixa med utrustning så vi får se vad som blir över.

[geo_mashup_map width=”95%” height=”150″]