Det ryktades om uppdatering

Det har gått alltför långt mellan uppdateringarna. Det ska bli bättre. Just nu är bristen på eluttag den avgörande faktorn. Det tillsammans med det löjligt dyra internet som är i Australien gör att iallafall bilddelen får vänta tills det finns strömförsörjning.
Men snart så. Ska försöka få in lite fler småuppdateringar längs vägen också.

Raro till AKL och en förlorad dag

Vår bästa utflykt på Rarotonga, bryggeri visning!
På denna lilla pluttiga ö, mitt i havet med nära till ingenting finns faktiskt 2 bryggerier. Så efter att ha efterforskat vart dessa fanns gav vi oss ut på mission, 2 svenskar, 1 britt och 1 tjeck. Tillsammans skulle vi söka ölet!
Eftersom Rarotonga är en väldigt, väldigt liten ö så finns där följaktligen väldigt, väldigt små vägar. Dessa väldigt, väldigt små vägar är ibland förrädiskt svåra att se, och det visade sig vara dagens om inte hela vistelsens svåraste utmaning, att hitta de små och skymda vägarna som var helt oskyltade eller om man hade tur fanns där en A4:a stor skylt som var helt eller delvis skymd av buskar.

Efter att ha spenderat en osannolikt lång tid med att hitta den lilla skylten som det stod Matutu på, var vi på rätt spår. Ett hundratal meter in på en liten skogsväg låg en liten grå byggnad som omgavs av kokospalmer och maltdoft. När vi klivit in och ropat förstrött efter någon som jobbar där så dyker en av ägarna fram, iklädd termojacka, mössa och kraftiga gummistövlar. Det är dryga 30 grader varmt ute.
Tydligen så är det hans tur att sköta den kalla bördan med att buteljera ölet. I det rummet är det inte 30 grader varmt. Inte alls faktiskt.
Hur som helst åker mössan och jackan av och han kliver snabbt in i rollen som bryggmästare, han förklarar allt från hur de väljer ingredienser till hur länge de kör ölet genom alla olika processer. Samtidigt letar han givetvis fram glas och delar ut smakprov, och påfyllning på smakprov. Både av ale och lager. Vi gillar lager.
Vi får gärna köpa öl direkt hos dem, om vi vill så tar vi med egen flaska och fyller för 6 dollar per liter. Vi kom förberedda, 4 liter och vidare runt ön.

Nästa bryggeri var betydligt lättare att hitta, en liten avkrok inne i staden Avarua. Där ligger Cooks Lager bryggeri. Tyvärr är det ganska tråkiga lokaler med lika oentusiastisk personal som blaskigt öl. Ingen höjdare alls, av deras tre olika sorters öl är det ingen som riktigt klarar ribban. Känns som bubbeldopad lättpilsner.
Trots denna snopna överraskning så är vi ändå glada över dagens fångst, 4 liter gott öl.

Resterande dagar spenderas på diverse olika stränder, vi åker moped och liftar oss fram och tillbaka runt ön och mellan de olika stränderna. En av de finare stränderna ligger bakom The Rarotongan Hotel, en ganska glassig resort för de men större plånbok. Snorklingen där är helt otrolig, det är bokstavligt talat som att stoppa huvudet i ett akvarium. Där finns allt från Giant Trevalleys, Octopuss, Parrotfish, Clownfish, Boxfish, och listan kan göras hur lång som helst. Kastar man ut en brödbit i vattnet så behöver man knappast ens stoppa huvudet under vattnet för att se fisken. En normal dag här så är sikten närmare 30-50 meter i grönblått lagom varmt vatten. Ett måste är dock reefboots eller liknande då det är ganska gott om Stonefish här, och trampar man på en sån så är snart det roliga slut.
Muri beach är också en av de populärare stränderna, varför vet jag inte. Fullkomligt överbefolkad och inte alls lika rik på fisk. Det är också utgångspunkt för de absolut löjligaste lagunturerna någonsin, Captain Tama’s Cruises. Don’t do it! Om man känner för det och får tag på ett spjut så går det bra att fiska här, spjutfiske endera med gevär eller gummislinga. Fisken är dock inte alltid ätbar på grund av diverse alger etc. Fångar man nått ska man få det kollat hos marin kontrollen inne i Avarua innan man äter det.
Lugnare strand med mer fisk, i likhet med Rarotongan är Fruits of Rarotonga. Inget hotell ivägen heller.

Vi tog även vara på vår sista söndag på ön genom att gå till kyrkan, kanske inte så mycket för den religiösa aspekten som för den kulinariska, dvs. den lunch som det bjöds på efter gudstjänsten. Ska sanningen fram så var det ganska trevligt med sången, fulla halsar sjöng allt möjligt begripligt och obegripligt. Även om texten för Maori sången kom upp på väggen var det fullständigt omöjligt att hänga med. Misstänker också att vissa delar av innehållet gudstjänsten undanhölls de som inte förstod maori. Bäste pastorn pratade nämligen i 10-15 minuter på maori, men den engelska översättningen tog knappt 3-4 minuter. Nåväl, gudstjänst avslutades, inbjudan till lunch tydliggjordes, vi gick dit, vi åt.

Så när vi vandrat, snorklat, solat, gått i kyrkan och åkt ett antal mil på moped var det slut på det roliga. Vår sista dagar på ön fylldes till största delen med regn, så till den milda grad att till och med krabborna från stranden bestämde sig för att flytta in. Dessa dagar lämnade inte så mycket valfrihet om vad som skulle göras, det blev att sitta inne. Med undantag för korta turer ner till Matutu för påfyllning. Man var ju tvungen att få kvällarna att gå också.

Vår sista kväll blev någorlunda fin, uppehåll och en hyfsad solnedgång. Några sista öl med våra hostelkamrater och sen buss mot flygplatsen för att 00.55 den 5:e ta plats på flyget mot Auckland. Passerade datumlinjen och landade i Auckland en hel dag efter avfärd. Auckland bjöd på 14 grader och uppehåll.

Lite kort kan väl sägas att Cook Islands inte är ett jättebra budget resmål, p.g.a det isolerade läget blir allting relativt dyrt. Boende går att få till överkomligt pris dock men med varierande standard. Utflykter till de kringliggande öarna är fruktansvärt dyra, exempelvis Aitutaki ToR – 400 dollar/person. Två veckor kan vara i längsta laget för en ö som är 32 kilometer i omkrets och med begränsat utbud på vettiga aktiviteter. Det finns vykortslika vyer för den som tar med sig kameran och har man tur kanske en och annan val blir med på bild.

En ö, ett paradis

Det är en otrolig lättnad att äntligen ha landat på Rarotonga, Cook öarna. Tidig morgon och vi möts av en ganska hög luftfuktighet och värme. Underbart. Ett halvtimmes väntan på att få stämpla in och plocka upp vårat baggage, sen ytterligare en kort stunds väntan på vår transfer. Vårt hostel, Rarotonga Backpackers, hämtar upp oss och tar oss till vårt boende. Vi har valt att bo i deras Hillside complex istället för Beachside. Ett dåligt beslut ska det visa sig. Det är djungel ända in på husknuten här och således helt otroligt mycket mygg, så vi sticker svansen mellan benen och ber om ett rum på Beachside complexet istället. Helt klart bättre. Det finns fortfarande mygg, men inte de löjliga mängder som fanns på andra sidan.

Det tar oss en dag eller så att komma in i tempot, vi behöver inte göra någonting. Inte stressa för att se det ena eller det andra, bara ligga på stranden och ta det lugnt. Eller vid poolen om man inte orkar gå ner till stranden.

Så efter att ha slappat några dagar, åkt några varv runt ön på mopeden, snorklat på lite olika stränder så är det dags för lite aktivitet. Tillsammans med en britt, en tjeck och en fransman som alla bor på samma hostel så ger vi oss iväg på en trekkingtur tvärs över ön. Det ska tydligen vara en liten utmaning som ska ta 3-4 timmar. Det visar sig vara en ganska ordentlig utmaning. 400 meters stigning på bara en dryg kilometer så är vi framme vid toppen, The Needle, en underbar utsikt över ön. Men så ska vi ner igen, andra halvan av trekken är kvar. 400 meters stigning uppåt är jobbigt, men att ta sig ner visar sig vara minst lika jobbigt, och den stigen är om möjligt ännu brantare. Men utan större skador och en dryg timma senare så når vi motsatta sidan av ön. Värmen och luftfuktigheten gör att man känner sig helt slut men ändå ganska nöjd. Så vi liftar tillbaka till hostelet och tar det lugnt resten av dagen. Förresten så finns en tävling där man korsar ön på just den stigen, rekordet är 45 minuter.

På fredagen var det dags för utgång. Nu har inte staden så enormt stort utbud men vi tar vad som bjuds och festar loss ordentligt, och återigen får vi lifta hem. Taxin dök inte upp, men den lokala befolkningen är otroligt vänlig och liftande tycks vara ett vedertaget transportsätt för backpackers här.

Efter att ha spenderat en knapp vecka på ön och varvat ner så känns det underbart att faktiskt för första gången sen vi lämnade Sverige ha semester på riktigt. Vi behöver inte göra nånting, inte stressa nånstans. Det är underbart. Ön i sig är inget bra mål om man är budget medveten, men jag tror vi klarar oss ändå.

Nu blir det en dag vid poolen!

Svenska köttbullar

Det var den utlovade svenska maten, svenska köttbullar. Svårare än man kan tro, Lusaka må vara en storstad men de mer välsorterade matbutikerna men att få ihop en “helsvensk” måltid  är inte utan visst krångel. Anna och jag spenderade ett par timmar på Arcades shoppingcenter letandes efter  alla nödvändiga ingredienser och lyckades till slut få ihop det. Efter ytterligare ett par timmar fick vi ihop en skapligt “svensk” middag med köttbullar potatis och alla tillbehör, dock ingen lingonsylt. Även den mest svårtrugade av Svens barn föll till föga för den svenska maten, och i synnerhet äppelpajen.

Lusaka har det mesta en storstad ska ha, shopping, mat och gott sällskap. Tyvärr är det en för oss ganska själlös stad som passerar med gott minne tack vare vår underbara värdfamilj. Vi spenderade några sköna dagar med squash, minigolf, öl, vin och god mat. Sist men inte minst ska nämnas att vi passade på att besöka en kyrka på söndagen. Utan större förväntningar kliver vi in i kyrkan och tar plats och försöker se så osynliga ut som möjligt. Sen brakar det lös, utan förvarning drar bandet igång. Det spelas, sjungs och dansas. Överallt. Det är i princip allt en svensk kyrka inte är i 2 timmar. En i allra högsta grad upplyftande upplevelse, även för de “ofrälse”. Vi tyckte det var grymt kul och skulle rekommendera alla som får chansen att smita in i kyrkan åtminstone en söndag om ni passerar genom Afrika. 
Men efter att ha sett det som fanns att se, ätit det som fanns att äta, bestämde vi att det var dags att dra vidare.

“Uncle Jan” råkade vara i Lusaka och skulle ner mot Livingstone med bussen så vi bestämde att slå följe med honom. Vi möttes utanför ett hotell i Lusaka och åt lunch. Så vidare mot busstationen, som bäst kan beskrivas som en form av oorganiserat men accepterat kaos. Jan hade gett oss viss insikt i vad som väntade oss på bussen, givetvis trodde vi att det var i värsta fall han menade. Men nej, mycket riktigt började det med att bussen var sen, TIA, sedan kom i snabb följd, överfull buss, predikande man och halsbrytande omkörningar.
Tydligen är det standard att varje bussresa inleds med att en självutnämnd predikant börjar orera högt och hest på knacklig engelska ur bibeln för att sedan i hopp om att ha frälst några vilsna själar få ett bidrag eller två. Min peng fick han inte.
Så började resan, den sju timmar långa bussfärden började ganska bra. Vägarna var fina och vi klarade oss utan större besvär i tre timmar. Men så kom vi till den del av vägen som byggs om. Ungefär var 10 kilometer hel fin väg, sen 10 kilometer dammig grusväg, 10 km bra väg, 10 km dammig etc etc etc.
Så vi färdades c:a 2 timmar i en smetfull bus utan fönstertätningar, så allt det damm som fanns på vägen utanför bussen ganska snabbt letade sig in i bussen, och utan överdrifter var det stundtals mer damm i bussen än utanför. Så efter de två timmarna på en full dammig buss så stannade bussen, och ombord kliver ett 30-tal människor på den redan fulla bussen. Det visar sig att bussen som gick före vår har gått sönder och således måste vår buss transportera ett överlass de sista 2 timmarna till Livingstone. Vägen bjöd på ungefär samma mängd damm som tidigare, bussen var nu fylld med både damm och människor till bristningsgränsen. TIA.
Så slutligen anlände vi Livingstone, ganska trötta, svettiga och dammiga. Dags att checka in hos Casa de Nilsons.

Tack Jan & Camilla med familj och vänner för att ni tog hand om oss !!

And thanks to the Cunha family for great food and hospitality!

Medans minareterna förkunnar

Vi sitter i Dar Es Salaam på vårt rum på Holiday Hotel, utanför hörs minareterna. Vårt hotell ligger mellan två olika minareter, och de är inte riktigt i takt. Så till ljudet av böneutroparen ska jag nu försöka göra ett sammandrag av de snart två veckor vi varit på resande fot.

Efter att ha spenderat närmare 6 dagar på Zanzibar så lämnar vi äntligen ön, dock med en lite bitter eftersmak. Zanzibar har så länge jag kan minnas förklarats som en paradisö som saknar motstycke. Så var det säkert för 30 år sedan, idag stämmer det inte alls. Visst finns det lite charm över Stone Town, de gamla byggnaderna, blandingen av afrikanskt, mellanöstern och asien. Men den charmen hinner man både se och imponeras färdigt av på en kanske två dagar. Efter att ha insett att vi spenderat alldeles för lång tid i Stone Town drog vi oss norr ut på ön mot Nungwi. Det som skulle vara ett strandparadis var inget mer än en handfull fallfärdiga bungalows vid en medioker strand som var fullkomligt nerlusad med försäljare och resorterna gapade tomma med med full bemanning. När vi kom ut på morgonen och satte oss för att få vår frukost, omgavs vi av kanske ett 15-tal anställda som trött satt och såg på oss. Ingen orkade bry sig, vi fick ingen frukost. Det är lågsäsong på Zanzibar. Jag kan inte ens föreställa mig misären som måste uppstå vid högsäsong.

Så, efter att ha spenderat alldeles för lång tid på Zanzibar, dess stad och norra stränder, gav vi oss tillbaka söder ut. Mot Stone Town och färjorna till fastlandet. Vi tog en dalla-dalla, en slags pick-up ombyggd till buss, mot Stone Town. Efter drygt en och en halv timmes färd i delvis ösregn anlände vi återigen Stone Town, nu för att köpa biljetter till färjan och lämna ön. Vi åt ordentlig mat i lugn och ro för första gången på ett bra tag. Vi hade båda spenderat de senaste dagarna med att vara ordentligt risiga i kistan. Så när vi äntligen kämpat oss igenom alla touts (försäljare/månglare/inkastare) och fått biljetter till eftermiddagsfärjan kunde vi äntligen varva ner ordentligt. En öl på restaurangen i hamnen en ordentlig nervarvning.
Som topping på den stora skit-tårtan som är Zanzibar så fick vi som sista anhalt fylla i papper med en väldig massa uppgifter för att lämna ön. Trots att vi är kvar i samma land. TIA (This Is Africa).

Så anlände vi Dar Es Salaam hamn på onsdag kväll, vi överöstes av erbjudanden om taxi hit och dit. Efter att ha hört riktigt otrevliga berättelser från Nairobi bara dagarna innan försöker vi hitta en chaufför som ser pålitlig ut. Det misslyckas. Det visar sig att han vill köra oss i en sliten personbil utan taxiskylt eller någon form av märkning, förmodligen helt vanligt här men paranoian satte in och vi sa tack och nej. Killen tar det med ro och visar oss fram till en annan bil med alla de rätta tecknen. Så vi drar på hotelljakt, Libya Street i centrala Dar. Först Jambo Inn, fullt. EconoLodge, fullt. Safari Inn, inte fullt men det ser ut som ett råtthål. Slutligen lockas vi till det mycket dyrare Starlight Hotel, inte på något sätt värt de $40USD per natt som det kostar att bo där, men krångelfritt och med varmvatten.
Vet ni hur mycket man hinner sakna varmvatten på bara några veckor?

Så efter att ha tvättat av oss resdammet och fått upp orken lite mer gav vi oss slutligen ut i kvällens Dar Es Salaam för att leta upp någonstans att käka. På rekommendation sökte vi oss åter ner mot Libya Street och Chefs Pride som ligger på en sidogata. Folket i Dar visar sig vara varma trevliga människor, inte alls den påstridiga typen som vi mött på Zanzibar. De ropar glatt Jambo, hej på swahili, frågar hur du mår, är du intresserad av att köpa nått eller vill du ha hjälp med något. Vill man inte det så är det helt ok och man önskas en trevlig kväll. Det lever inte alls ner till den förväntning jag hade om en storstad som Dar. Ibland har man tur.

Den bittra smaken av Zanzibar börjar så sakteliga försvinna, äntligen känns det som att Afrika har något att erbjuda. Vi knallar vidare ner förbi Chefs Pride och slinker in på ett internetcafé och kollar mejl och facebook, tittar in på NWT för att se vad som hänt hemma. Inget av värde. På väg upp förbi Chefs Pride igen så lockas vi av skyltar om safari, Selous Game Reserv i 3 dagar för $450USD. Inte illa med tanke på priserna som angetts på andra ställen. Och namnet på mannen som har hand om verksamheten, Ali Baba, det blir inte mer rätt än så. Ett drömäventyr som säljs av en sagofigur.
Det visar sig att den rundlagde mannen i obestämbar ålder faktiskt heter Ali Baba, Abdul Ali Baba. Han är som sagt en aning rund man som kanske är 40, 50 eller 60 år gammal och oerhört karismatisk.
Vi slår oss ner vid ett bord, beställer mat och funderar på safari. Kan man åka till Tanzania utan att åka på safari? Vi diskuterar fram och tillbaka Anna och jag. Emellanåt tittar Ali förbi växlar några ord och försvinner bort i vimlet och sorlet igen. Så efter ett tag dyker han upp igen, den karismatiske safariarrangören Abdul Ali Baba. Han slänger fram en miniräknare och knappar in lite siffror. Vi får ta turen imorgon för 400. Det är ju ett bra pris, men, vi ska ju till Zambia på fredag var det sagt, vi har ju ringt och grejat biljetter till tåget och allt. Nåja, tåg kan man ju åka när som helst, eller hur?
Vi lämnar en liten handpenning, går och tar ut lite drygt en miljon shilling och ger oss av mot hotellet. Vi ringer till Tazara killen som vi fått tag på tidigare och hör om vi kan flytta våra reservationer till tisdagståget istället och det är inga problem, bara vi hör av oss på måndag för att bekräfta allting. En anmärkningsvärd detalj kring Tazara är att det är nästan omöjligt att få tag i någon som jobbar där för att boka biljetter. Vi ringde alla de nummer som angavs i en av Lonely Planets böcker utan resultat, merparten av dem är inte i bruk längre och några går till personer som inte alls vill diskutera biljetter. Det hela slutar med att jag via ett turistinformationscenter i Dar Es Salaam får ett mobilnummer till en kille som jobbar på Tazara stationen. TIA.

Torsdag morgon, vi äter en hotellfrukost som är ganska långt ifrån vad man skulle förvänta sig på ett $40-dollars hotell, snabbar oss upp och packar våra prylar och går till lobbyn. Vi blir mötta av Thomas, vår chaufför och guide. Vi drar så ner till restaurangen igen och betalar resterande till Ali Baba och hälsar på våra medresenärer Dora och Lily, från Kanada och USA. I sista minuten dyker ytterligare 2 killar upp som ska med, Helmut och Jason, de är bröder och kommer från Danmark. Så ger vi oss äntligen iväg mot Selous. Thomas förklarar att vi ska göra 20-30 mil på bra väg och sen 10-15 mil på bush-väg. 
Två saker som är värda att veta här är att:

1. “Bra väg” är en relativ term.
2. Trafikregler och vägmarkeringar i Tanzania verkar vara mera rekommendationer än lagar och regler.

Så efter att spenderat ungefär 2,5 timmar på den “bra” highway sträckan så svänger in mot en skylt där det står Selous bredvid pilen, Thomas vänder sig om och ler lite smålustigt och säger:
“-Now begins the safari roads. Hold on ok.”
Han skämtade inte, hålla i sig var ett måste under de nära 3 timmar vi spenderade på “safariroads”. Längs vägar av röd lera med potthål stora nog för att gömma mopeder i, genom byar bestående av lerhus med halmtak ömsom med vinkande skolbarn ömsom med aggressiva yngre förmågor som inte alls uppskattar turismen. Ibland kryper djungeln in på vägen och löv och grenar smattrar i plåten vår skogsgröna Land Rover Defender.
Men så efter vad som känns som ändlösa mil på bushvägar genom Tanzanias landsbygd så är vi äntligen framme vid Hippo Camp, vår logi för de kommande dagarna. Vi möts av personalen med glada leenden och ett alltid lika ärligt menat “Karibu”.
Efter en snabbkoll i campen drar vi oss ner mot floden och blir ledda ombord på den flodbåt som ska ta oss på ett flodsafari. När de förklarat för oss vilka djur som finns i floden känns båten plötsligt alldeles för liten. Vi åker neråt i floden och tittar på lite fåglar och krokodiler, ser några fiskare som lägger sina nät och några lokalbor som finner det gott nog att stå midjedjupt i vattnet trots krokodilerna och flodhästarna. Hela tiden omges vi av ljudet från flodhästarna, ett grymtande blandat med ett dovt frustande. Båten vänder och vi stävar uppåt i floden, vår “kapten” och guiden förklarar hela tiden olika saker om floden, folket runt omkring den, djuren i och runt den och parken som vi ska besöka i morgon. Slutligen hittar de en flock flodhästar som ganska bra om än på långt håll. Kaptenen slår av på takten och lyfter upp motorn så vi ligger stilla och tittar på dem, så hörs ett plask och det där distinkta ljudet från flodhästen hörs alldeles bredvid oss. Jag ser två öron försvinna ner under ytan kanske 10 meter från båten och tänker inte mer på det. Men så efter några minuter plaskar det till väldigt mycke närmare båten, jag hinner inte vända mig om men ser kaptenen som raskt släpper ner motorn i vattnet och ger full gas, inte helt utan en sund rädsla i blicken. Eftersom jag bara hört ljudet själv men inte sett själva djuret så vänder jag mig om och tittar på Anna, hon såg plasket. Det var nära, mycket nära, enligt Anna helt uppåt väggarna FÖR nära. Flodhästar må vara “gulliga” och se snälla ut, men de är tydligen inte helt ofarliga, och deras storlek ensamt gör att de bör respekteras och med goda avstånd.

Så efter den lilla panikrusningen av båten mot en sandbank där vi får gå i land en stund för att kunna titta på flodhästarna och krokodilerna från en mer stabil plattform. Möjligen också för att kaptenen behöver få igång hjärtat igen. Vi knallar runt ett tag och ger oss sen iväg för middag och efter det sömn i våra förvånansvärt moderna safaritält. Dusch, toalett och dörr.

Dag 2 på vår safari börjar lite segt. Först frukost, sen iväg till grinden in till parken lite efter utsatt tid då det visar sig att Thomas är lite morgontrött, sedan tar pappersexercisen vid grinden en del tid även den. Men efter en del krångel så är vi äntligen på väg in i parken och djungeln. Det dröjer inte alls länge så ser vi några giraffer på långt, långt håll. Sedan lite babianer, ett vårtsvin och några kudus. Efter hand passerar vi några antiloper och så, plötsligt stannar bilen, Thomas pekar in i skogen på vår högra sida. Elefanter. En hel hjord, tyvärr svåra att se då endast någon enstaka tittar fram då och då. Så efter en stunds väntan när de inte vill komma fram drar vi vidare, vi passerar giraffer över högt och lågt, långt bort ibland och mitt i vägen ibland. Vi får se några zebror som gömmer sig på håll, några wilderbeest, mer fåglar, örnar, storkar, tranor.

Thomas kör igenom en snårig väg in bland buskar och träd och stannar försiktigt bilen, han visar oss ett gäng trötta stackare som ligger och vilar i skuggan under några träd. “-Wild dogs, can be very aggressive and dangerous if many, you should get into the car.” säger Thomas. Jag hade satt mig på baggageräcket på taket, det var inte en bra idé om man var i närheten av hundarna tydligen. De ser för övrigt ut som en blandning mellan hund och hyena.
Så efter en stund åker vi vidare, mer giraffer, mer zebra på håll och till slut stannar Thomas för lunch. Vi äter lunch blickandes ut över en sjö med flodhästar, krokodiler och storkar runt om oss. På håll står även antiloperna och tittar på oss med vakande ögon.
Lunchen går ner och vi är på väg igen, Thomas stannar till och snackar med en av de andra safarichaufförerna och sätter sen kursen mot en bil långt bort. Vi studsar upp och ner över något som aldrig kallats för väg, målmedvetet och försiktigt. Så plötsligt ligger hon där, alldeles bredvid vår bil. Selous tröttaste lejonhona. Ingen flock finns inom synhåll, men det betyder inte att de inte är där. Bushen bara 30 meter från vår bil är extremt tät och skulle lätt kunna gömma en elefant för oss. Men lejonet är inte alls lika imponerad av oss som vi är av henne. Hon lyfter lojt på huvudet och kikar lite på oss, konstaterar kallt att vi skulle vara allt för mycket jobb att fånga för allt för lite mat. Hon sover hellre. Den andra bilen startar och kör vidare, ingen reaktion, vi väsnas tydligen lite för mycket, lejonet rullar runt och vänder oss ryggen. Tydligare än så blir det inte. Showen är slut, dra!
Så vi ger upp, det blir ingen lejonaction, färden vänder och går mot utgången igen. Så efter att åter ha passerat otaliga giraffer, antiloper, zebror och babianer så händer något. Bara några kilometer från grinden står de på bägge sidor vägen, elefanterna. Vi stannar och slår av bilen, vi tittar och fotograferar, efter ett tag kommer en av elefanterna farandes ur buskarna, trumpetar och stampar. Det är en liten unge längst bak i skogen, och den ska de skydda. Elefanten visar oss att det är dags att dra, trumpetar igen, stampar i marken och tar en snabel full med grus och kastar på oss. Thomas har varit med förut, han väntar lugnt tills elefanten backar in i skogen och startar bilen, samtidigt som vi börjar rulla framåt plockar den upp en trädstam som ligger på backen och slår mellan träden. Nu är det verkligen dags att åka.

Vi tar oss ut ur parken och tillbaka på campen spenderar vi en natt med lite sömn, väldigt lite sömn. Något som guiden kallar bush-babies skriker frekvent och håller oss vakna. När de är tysta hörs stampandet och frustandet av flodhästar som kommit ur floden för att beta runt campen. Aporna och ödlorna springer över vårt tak och gräshoppar hoppar mig i huvudet. Det blev inte så mycket sömn. 06.00 går vi på walking safari i djungel runt campen, vi ser mest elefantdynga och nån liten apa som gömmer sig i träden.
Så efter det, frukost, lastning av bil, avfärd mot Dar. Kanadensaren och amerikanen stannar i campen för ett natt till för att nästa dag följa med en annan bil till Morogoro. 15 mil på bushväg, jag är inte avundsjuk.
Så kommer vi slutligen till Dar, efter att ha åkt samma väg tillbaka. Visserligen hade de hunnit hyvla en del av sträckan på safarivägen, men det gör bara marginell skillnad.

Nu ska vi sova ut, ordentligt. Bara storstadsslammret runt oss men ingen väckarklocka.

Safe safari på er!