Ahhh…
Det har gått en lång stund sedan förra uppdateringen, till viss del beroende på Afrikas bristande tillgång på internet och till viss del beroende på lathet. Även om jag föredrar att kalla det tidsbrist.
Så, vår plan var att lämna Zambia och ta oss genom Zimbabwe och ut till gränsen mot Mocambique. Men som så ofta med planer så blir det inte alltid som man tänkt sig. Efter att ganska lojt ha efterforskat möjligheterna att mot gränsen via Bulawayo och Harare fick vi för oss att det skulle vara alldeles för tidsödande. Vi hade nämligen fått ett alternativ, våra nyfunna vänner i Zambia erbjöd oss lift bak på deras bakkie, en pickup, ner genom Botswana till Joburg. Från Joburg skulle det ju sedan gå ganska enkelt att hitta en buss vidare till Maputo.
Nöjda tackade vi ja till erbjudandet om skjuts och gottade oss över tanken att vi skulle spara både tid och visumpengar på att ta en liten genväg.
Efter att ha spenderat några dagar i Johannesburg, kanske den tråkigaste staden på jorden, så satte vi oss på en Greyhound mot Maputo. Nu skulle det visa sig att vårat genidrag att ta genvägen genom Botswana inte var så smart ändå. Resan från Joburg till Maputo kostar ungefär lika mycket som det skulle gjort att ta sig dit genom Zimbabwe och när vi kommer till gränsen får vi den obekväma överraskningen att avgiften för visum är höjd från 35USD till 80USD per person. Det gäller dock endast just den gränspassagen visar det sig, Ressano Garcia – 80USD. Från några andra resenärer får vi senare veta att de passerat in via Swaziland för 80ZAR och några passerat den vägen vi först tänkte för 8USD. Förbannat.
Hur som helst anländer vi Maputo några timmar försenade, tullen ville tydligen gå igenom de otaliga paket som damerna på bussen funnit för gott att ta med sig. Spenderar en timme lite drygt med att leta hotell för att slutligen ta in på Mozambiqana, ett loppätet sunkhotell, som var det enda med lediga rum. 3500 meticais var det definitivt inte värt. Så nästa morgon äter vi frukost och flyttar vidare till Fatimas på Mao Tse Tung avenyn. Helt ok ställe med fräscha rum och varmvatten.
En natt på Fatimas sedan ska vi ta deras shuttle buss klockan 5 morgonen till Fatimas i Tofo. Ganska snart framgår det att vi fortfarande är i Afrika då de som sköter busstransporten är helt oförstående till att alla har med sig giganormiska ryggsäckar. Turen körs varje dag, av samma personer mellan samma ställen. Bussen har inget bagageräcke på taket och ingen släpkärra. Den har kanske 24 sittplatser och de har ganska säkert sålt 25 biljetter. 24 platser är givetvis inte räknat efter att minst 4 platser tas upp av baggage. Så efter att ha stått stilla utanför Fatimas i 1,5 timma medans raketforskarna som sköter bussen försöker få plats med packningen åker vi så äntligen iväg… till en rondell lite utanför centrum. Bussen stannar mitt i rondellen och alla manas ut ur bussen igen. Så börjar ompackningen. Efter ytterligare 1-1,5 timme så ger vi oss äntligen iväg. Tyvärr med ett bagageberg längst bak i bussen som bara väntar på att få kasta sig fram över oss vid en kraftigare inbromsning. I Afrika är den inbromsningen bara en omkörning i vänstersväng ifrån att hända hela tiden. TIA. Till vår stora förtjusning så ledde stoppet till att “bussarrangören” i alla fall fick tag på lite “rep” (egentligen mera likt presentsnöre) att binda fast bagaget med.
Så efter 11 timmars resa, bara 4 timmar försenade, så anländer vi äntligen till Fatimas i Tofo. Underbart! Vi kollar checkar in i vår sjögräs-bungalow och kollar av läget runt stället. Det ser ok ut. Lite överetablerat men helt ok.
Vi spenderar vår andra och tredje dag med att ligga på stranden, äta gott, dricka en öl eller två och boka in några dagars dykning. Så ska vi äntligen få dyka igen, inte en sekund för tidigt. Vi kan knappt bärga oss för att få se fjärde dagen gry med dykning på schemat.
Men ack så vi bedrog oss. Fjärde dagens morgon väcker oss vid 4-5-tiden, det är 12 grader i bungalowen, som förvisso är gjord av sjögräs så det är i princip som att sova ute, och det blåser storm. Så vi blir sittandes “inomhus”, fullt påklädda hela dagen i väntan på att det ska klarna. Sen följer i rask takt fem dagar utan att stormen ger vika. Ingen sol, inget bad, ingen dykning.
Förbannat.
Så precis när vi misströstat som värst och planerat för att ge upp tidigt så klarnar det, två dagar med dykning. Avbokar dock det sista dyket eftersom stormen bidragit med en ganska ordentlig förkylning som inte riktigt vill släppa taget och för att guiderna var något av en besvikelse under sista dagens dykning. En del missar får man bara inte göra.
Känslan av att ha fått dyka med valarnas sång som bakgrundsmusik gör i alla fall att vi känner oss någorlunda nöjda och vi ger oss på en halvdag på stranden innan det är dags för morgonens shuttle buss tillbaka till Maputo. Vi spenderar två dagar i Maputo med att äta, dricka och åka runt på lite sightseeing. Sista kvällen tar vi med oss Drew, en australiensare vi mötte i Tofo, ut på en helkväll. Han är egentligen inte alls kalassugen men ger vika för den svenska övertalningen. Vi äter och dricker på Mundo’s tills vi är de sista kvar och de vill stänga. Drew spenderade sista timmen med att kämpa i sig en ordentlig dos Stroh-rom. Allt är för billigt i Mozambique.
Maputo är helt klart en underbar stad, dock med några skumma kvarter. Underbar arkitektur och väldigt trevliga människor. Ett par fraser på portugisiska här är ovärderligt då engelskan är ganska dåligt utbredd.
Så tillbaka på Greyhounden, mot Joburg. Spenderar några dagar med våra vänner i Joburg, inte för att staden har mer att erbjuda andra gången, men vi får i alla fall äta gott, skratta och ha det bra med våra vänner i några dagar.
Så tar vi flyget ner till Kapstaden, landar utan någon som helst aning om vart vi ska bo men med höga förhoppningar om att det löser sig. Lyckas få ett rum på Carnival Court, ett backpacker ställe som har klubb på nedervåningen. Så vi kliver ut från flygplatsen och hyr en bil och ger oss av mot City Bowl. Rekommendationen vi får vid incheckningen är att det är enklare att sova om man är packad. Vi lyckas somna ändå, förmodligen av ren utmattning. Vi har vid det här laget inte haft en ordentlig natts sömn på ganska länge p.g.a väder, vind, sjukdom, fest.
Andra natten tar vi det säkra före det osäkra och flyttar till Long Street Backpackers. Fräscht ställe med fina rum.
Nu har vi spenderat dagarna med att åka runt och kolla in lite fina ställen. Igår åkte vi till Table Mountain för att ta linbanan upp till toppen. Linbanan är stängd för service hela veckan. TIA. Vi åkte då vidare ner mot Hout Bay för att ta en båttur ut till Duiker Island eller Seal Island som den också kallas. Båten går inte idag p.g.a alla möjliga anledningar. TIA. Så ger vi oss vidare söder ut, mot Simons Town och Boulder Beach, där hittar vi i alla fall det vi ska. Pingviner. Dom är där. Allt är ok. Vidare söderut in och ut mot Cape Point och Cape of good hope, efter en smärre bergsexpedition så har vi så tagit oss så lånt söderut vi kan i Afrika. Tydligen får man inte gå ner till fyrtornet. TIA. Sen ut till Cape of good hope. Halvvägs upp för stigen dit så börjar det givetvis regna. Men det är ok. Vi tog oss dit och tillbaka.
Så satte vi kursen norr över igen, mot Hout Bay. Vi åker via Chapman’s Peak som förmodligen är en av världen vackraste rutter man kan köra. Slingrig och underbar. Nästan så att jag önskade att jag hade hyrt en motorcykel. Det är kort och gott en upplevelse i sig.
Så äntligen i Hout Bay, vi stannar till vid Mariner’s Warf, en restaurang helt i skeppsmiljö. För det ringa priset av 100ZAR får vi sedan den bästa seafood jag någonsin ätit. Clam chowder som är helt otroligt god, linefish utan motstycke, räkor som jag knappt orkar äta men tvingar i mig ändå och en liten jagare portvin.
Den som passerar Hout Bay utan att stanna till på Mariner’s Warf missar något.
Men nu ligger vi återigen här, förkylda och jävliga med feber och hosta och väntar på att få åka till USA.