Flyg, buss, båt, tåg och sen campervan

Ok, en grovt försenad uppdatering. Den flyktiga tillgången på ställen att ladda datorn samt den oerhört dyra internetaccess att tacka för det.

Vi lämnade Cook öarna och Rarotonga med en sista glad överraskning, man måste betala en “departure tax”. Det kostar alltså  55NZD att lämna ön… Givetvis dök funderingen upp, vad gör de om man inte kan betala? Måste man stanna kvar då? Blir det fängelse? Kan man fly ön till havs för att undvika skatten? Så många frågor och så få svar.

Läs mer

Det ryktades om uppdatering

Det har gått alltför långt mellan uppdateringarna. Det ska bli bättre. Just nu är bristen på eluttag den avgörande faktorn. Det tillsammans med det löjligt dyra internet som är i Australien gör att iallafall bilddelen får vänta tills det finns strömförsörjning.
Men snart så. Ska försöka få in lite fler småuppdateringar längs vägen också.

Raro till AKL och en förlorad dag

Vår bästa utflykt på Rarotonga, bryggeri visning!
På denna lilla pluttiga ö, mitt i havet med nära till ingenting finns faktiskt 2 bryggerier. Så efter att ha efterforskat vart dessa fanns gav vi oss ut på mission, 2 svenskar, 1 britt och 1 tjeck. Tillsammans skulle vi söka ölet!
Eftersom Rarotonga är en väldigt, väldigt liten ö så finns där följaktligen väldigt, väldigt små vägar. Dessa väldigt, väldigt små vägar är ibland förrädiskt svåra att se, och det visade sig vara dagens om inte hela vistelsens svåraste utmaning, att hitta de små och skymda vägarna som var helt oskyltade eller om man hade tur fanns där en A4:a stor skylt som var helt eller delvis skymd av buskar.

Efter att ha spenderat en osannolikt lång tid med att hitta den lilla skylten som det stod Matutu på, var vi på rätt spår. Ett hundratal meter in på en liten skogsväg låg en liten grå byggnad som omgavs av kokospalmer och maltdoft. När vi klivit in och ropat förstrött efter någon som jobbar där så dyker en av ägarna fram, iklädd termojacka, mössa och kraftiga gummistövlar. Det är dryga 30 grader varmt ute.
Tydligen så är det hans tur att sköta den kalla bördan med att buteljera ölet. I det rummet är det inte 30 grader varmt. Inte alls faktiskt.
Hur som helst åker mössan och jackan av och han kliver snabbt in i rollen som bryggmästare, han förklarar allt från hur de väljer ingredienser till hur länge de kör ölet genom alla olika processer. Samtidigt letar han givetvis fram glas och delar ut smakprov, och påfyllning på smakprov. Både av ale och lager. Vi gillar lager.
Vi får gärna köpa öl direkt hos dem, om vi vill så tar vi med egen flaska och fyller för 6 dollar per liter. Vi kom förberedda, 4 liter och vidare runt ön.

Nästa bryggeri var betydligt lättare att hitta, en liten avkrok inne i staden Avarua. Där ligger Cooks Lager bryggeri. Tyvärr är det ganska tråkiga lokaler med lika oentusiastisk personal som blaskigt öl. Ingen höjdare alls, av deras tre olika sorters öl är det ingen som riktigt klarar ribban. Känns som bubbeldopad lättpilsner.
Trots denna snopna överraskning så är vi ändå glada över dagens fångst, 4 liter gott öl.

Resterande dagar spenderas på diverse olika stränder, vi åker moped och liftar oss fram och tillbaka runt ön och mellan de olika stränderna. En av de finare stränderna ligger bakom The Rarotongan Hotel, en ganska glassig resort för de men större plånbok. Snorklingen där är helt otrolig, det är bokstavligt talat som att stoppa huvudet i ett akvarium. Där finns allt från Giant Trevalleys, Octopuss, Parrotfish, Clownfish, Boxfish, och listan kan göras hur lång som helst. Kastar man ut en brödbit i vattnet så behöver man knappast ens stoppa huvudet under vattnet för att se fisken. En normal dag här så är sikten närmare 30-50 meter i grönblått lagom varmt vatten. Ett måste är dock reefboots eller liknande då det är ganska gott om Stonefish här, och trampar man på en sån så är snart det roliga slut.
Muri beach är också en av de populärare stränderna, varför vet jag inte. Fullkomligt överbefolkad och inte alls lika rik på fisk. Det är också utgångspunkt för de absolut löjligaste lagunturerna någonsin, Captain Tama’s Cruises. Don’t do it! Om man känner för det och får tag på ett spjut så går det bra att fiska här, spjutfiske endera med gevär eller gummislinga. Fisken är dock inte alltid ätbar på grund av diverse alger etc. Fångar man nått ska man få det kollat hos marin kontrollen inne i Avarua innan man äter det.
Lugnare strand med mer fisk, i likhet med Rarotongan är Fruits of Rarotonga. Inget hotell ivägen heller.

Vi tog även vara på vår sista söndag på ön genom att gå till kyrkan, kanske inte så mycket för den religiösa aspekten som för den kulinariska, dvs. den lunch som det bjöds på efter gudstjänsten. Ska sanningen fram så var det ganska trevligt med sången, fulla halsar sjöng allt möjligt begripligt och obegripligt. Även om texten för Maori sången kom upp på väggen var det fullständigt omöjligt att hänga med. Misstänker också att vissa delar av innehållet gudstjänsten undanhölls de som inte förstod maori. Bäste pastorn pratade nämligen i 10-15 minuter på maori, men den engelska översättningen tog knappt 3-4 minuter. Nåväl, gudstjänst avslutades, inbjudan till lunch tydliggjordes, vi gick dit, vi åt.

Så när vi vandrat, snorklat, solat, gått i kyrkan och åkt ett antal mil på moped var det slut på det roliga. Vår sista dagar på ön fylldes till största delen med regn, så till den milda grad att till och med krabborna från stranden bestämde sig för att flytta in. Dessa dagar lämnade inte så mycket valfrihet om vad som skulle göras, det blev att sitta inne. Med undantag för korta turer ner till Matutu för påfyllning. Man var ju tvungen att få kvällarna att gå också.

Vår sista kväll blev någorlunda fin, uppehåll och en hyfsad solnedgång. Några sista öl med våra hostelkamrater och sen buss mot flygplatsen för att 00.55 den 5:e ta plats på flyget mot Auckland. Passerade datumlinjen och landade i Auckland en hel dag efter avfärd. Auckland bjöd på 14 grader och uppehåll.

Lite kort kan väl sägas att Cook Islands inte är ett jättebra budget resmål, p.g.a det isolerade läget blir allting relativt dyrt. Boende går att få till överkomligt pris dock men med varierande standard. Utflykter till de kringliggande öarna är fruktansvärt dyra, exempelvis Aitutaki ToR – 400 dollar/person. Två veckor kan vara i längsta laget för en ö som är 32 kilometer i omkrets och med begränsat utbud på vettiga aktiviteter. Det finns vykortslika vyer för den som tar med sig kameran och har man tur kanske en och annan val blir med på bild.

En ö, ett paradis

Det är en otrolig lättnad att äntligen ha landat på Rarotonga, Cook öarna. Tidig morgon och vi möts av en ganska hög luftfuktighet och värme. Underbart. Ett halvtimmes väntan på att få stämpla in och plocka upp vårat baggage, sen ytterligare en kort stunds väntan på vår transfer. Vårt hostel, Rarotonga Backpackers, hämtar upp oss och tar oss till vårt boende. Vi har valt att bo i deras Hillside complex istället för Beachside. Ett dåligt beslut ska det visa sig. Det är djungel ända in på husknuten här och således helt otroligt mycket mygg, så vi sticker svansen mellan benen och ber om ett rum på Beachside complexet istället. Helt klart bättre. Det finns fortfarande mygg, men inte de löjliga mängder som fanns på andra sidan.

Det tar oss en dag eller så att komma in i tempot, vi behöver inte göra någonting. Inte stressa för att se det ena eller det andra, bara ligga på stranden och ta det lugnt. Eller vid poolen om man inte orkar gå ner till stranden.

Så efter att ha slappat några dagar, åkt några varv runt ön på mopeden, snorklat på lite olika stränder så är det dags för lite aktivitet. Tillsammans med en britt, en tjeck och en fransman som alla bor på samma hostel så ger vi oss iväg på en trekkingtur tvärs över ön. Det ska tydligen vara en liten utmaning som ska ta 3-4 timmar. Det visar sig vara en ganska ordentlig utmaning. 400 meters stigning på bara en dryg kilometer så är vi framme vid toppen, The Needle, en underbar utsikt över ön. Men så ska vi ner igen, andra halvan av trekken är kvar. 400 meters stigning uppåt är jobbigt, men att ta sig ner visar sig vara minst lika jobbigt, och den stigen är om möjligt ännu brantare. Men utan större skador och en dryg timma senare så når vi motsatta sidan av ön. Värmen och luftfuktigheten gör att man känner sig helt slut men ändå ganska nöjd. Så vi liftar tillbaka till hostelet och tar det lugnt resten av dagen. Förresten så finns en tävling där man korsar ön på just den stigen, rekordet är 45 minuter.

På fredagen var det dags för utgång. Nu har inte staden så enormt stort utbud men vi tar vad som bjuds och festar loss ordentligt, och återigen får vi lifta hem. Taxin dök inte upp, men den lokala befolkningen är otroligt vänlig och liftande tycks vara ett vedertaget transportsätt för backpackers här.

Efter att ha spenderat en knapp vecka på ön och varvat ner så känns det underbart att faktiskt för första gången sen vi lämnade Sverige ha semester på riktigt. Vi behöver inte göra nånting, inte stressa nånstans. Det är underbart. Ön i sig är inget bra mål om man är budget medveten, men jag tror vi klarar oss ändå.

Nu blir det en dag vid poolen!

L.A till L.A

Vi landade i New York tidigt på morgonen, ingenstans att bo och på en enormt tråkig flygplats. Vi letade hostels på internet ett tag och fick till slut tag på ett som såg vettigt ut i Brooklyn. Nåväl, inte så glammigt men det får funka, det var ju bara för en natt. Morgondagens boende var ju arrangerat med couchsurfing på Manhattan.
Men, vår vana trogen så hade vi precis bokat och betalt deposition på hostelet så ringer Howard, vår couchsurfing värd, och säger att vi kan komma redan samma dag. Sagt och gjort, vi ger oss ut i djungeln av Skytrains och tunnelbana. Efter någon timmes åkande och slutligen fyra-fem kvarters promenad är vi framme hos Howard och John.
Vår couchsurfing premiär inleds två kvarter från Times Square i en skön loftvåning med otroligt mycket atmosfär. Det enda märkbara problemet var vår timing, vi lämnade ett Sydafrika som var runt 15 grader varmt och landade i ett New York som höll en medeltemperatur på 40 grader. Något oväntat och lite ovant.

Eftersom Howard och John bott i New York hur länge som helst så vet de i princip allt om allt. Så vi tar deras råd och traskar runt Manhattan i etapper. Mat på en riktig amerikansk diner, Sam Adams till maten och blaskigt amerikanskt kaffe efter det. B&H Photo på 9th Ave, som en jättestor leksaks affär för vuxna barn. Den enorma glaskuben alldeles bredvid Central Park, kuben utgör förresten ingång till Apples affär. Trump Tower, Rockefeller Center, Central Park och Tiffanys. Det finns hur mycket som helst att både se och göra. Men vi tar ett lugnt tempo, vi går i maklig takt och ser det vi hinner se. När fötterna tröttnar så kliver vi ner i underjorden och sätter oss på tunnelbanan. New York har ett makalöst väl fungerande transportsystem.

På inrådan av våra värdar tar vi en tur till McSorley’s Ale Pub, någonstans nere i krokarna av Bowery ligger den lilla och från utsidan ganska anspråkslösa puben. När man kliver in är det som att resa tillbaka i tiden. McSorley’s är New Yorks första ale pub från 1850-talet, och man kan lätt tro att bortsett från personalen så har ingenting ändrat sig här de senaste 150 åren. Golvet är täckt av sågspån, väggarna klädda med allehanda artefakter från svunna tider, allt från morgonstjärnor, spikklubbor och yxor till tavlor och placketer från militärförband. Över baren hänger en lång rad av önskeben, lämnade av soldater innan de drog ut i krig. Tydligen skulle det föra tur med sig och se till att de kom hem igen, men antalet ben som hänger kvar talar för att alla inte var så tursamma.

Men New York i allmänhet och Manhattan i synnerhet är allt för stort för att ses på bara fem dagar, vi försöker hinna med så mycket vi kan. Vi kikar på Frihetsgudinnan på håll, går genom finanskvarteren, knallar över Brooklyn bridge, äter pizza i Little Italy, genom Chinatown, Soho, the village och så vidare. Dagarna rinner iväg och som sista stopp hinner vi med the Metropolitan Museum. Helt makalöst stort och med konst och artefakter från världens alla hörn.

Så slutligen är vår tid i New York förbi, vi lämnar våra värdar Howard och John och ger oss iväg mot JFK för att flyga vidare till Los Angeles.
Efter några timmar på flygplan och ytterligare några timmar på flygplatsen i Phoenix, Arizona så anläder vi slutligen LA, drömmarnas stad. Den lilla forskning jag gjort på hyrbilar talar för att Thrifty vore det smarta valet. Men, eftersom tålamodet tryter orkar vi inte vänta på deras shuttlebuss utan tar första bästa. Det slutar med att vi står framför Budgets disk och försöker få en vettig hyrbil. Det funkade ju Kapstaden. Med Budget alltså. Så står vi där och får välja mellan en koreansk halv-SUV eller en medioker amerikansk tantbil. De har alltså inga stora amerikanska bilar, inga riktiga sportbilar och inte en enda Volvo eller Saab. Så min uppmålade bild av en Suburban eller Tahoe SUV går om intet, inte heller den Dodge Charger som fanns hos de andra hyrfirmorna har de. De försöker få mig att tro att en Cheva Malibu är en sportbil. Så det hela slutar med att vi står där med vår korenska Hyndai Santa Fe. Det är åtminstonde en stor bil, vilket senare visar sig vara helt nödvändigt eftersom trafiken i LA är helt sanslöst dålig. 7 filig motorväg med den sämsta trafikplaneringen i mänsklig historia och merparten kör bil som om det vore övningskörning överallt.

Vi överlever L.A’s trafik, tar oss genom Hollywood, kollar in Walk of Fame, får Michael Douglas känning i en miltär överskottsaffär, kollar läget i Long Beach vidare till Santa Monica. Till slut bestämmer vi oss för att L.A är inget för oss. Vi har spenderat 3 dagar och alldeles för mycket pengar på stad där det egentligen inte finns något att se, om man inte är intresserad av Universal Studios 75 dollars jätteapa och andra turistfällor. Vi avslutar vår vistelse i Chinatown och sen packar vi bilen för färd mot Las Vegas, Sin City.

Mil efter mil, timme efter timme av själlös amerikansk motorväg. Ju närmar Vegas vi kommer desto färggladare skyltar och mera neon. Slutligen så uppenbarar den sig, syndernas stad. Det är nästan som en hägring på håll. Efter att i timtal stirrat ut på en praktiskt taget tom öken så ligger den där, den artificiellt upplysta staden.
På sätt och vis är nog Las Vegas en hägring. Ingenting här är på riktigt, de enorma hotellen, alla miljontals färgglada lampor, plingade maskiner, spektakulära shower och leende människor i alla möjliga utstyrslar. Allt är konstgjort och finns där för att du ska lämna dina pengar innan du åker. Lämna varje dollar. Staden där dollarn är gud.

Men trots allt det konstgjorda så rycks man lätt med. Det är en lättsam stämning och de allra flesta är trevliga med en välkomnande attityd. Raka motsatsen mot Los Angeles alltså. Hur som helst spenderade vi några glada dagar i Las Vegas, vi gick runt bland de gigantiska hotellen och deras casinon. Bellagios akvarium och konstgjorda strand resort, MGM och deras tragiskt trånga lejonbur, och i just den buren bara en vecka innan vi vad där så fick ett lejon nog och sopade golvet med en "tränare”. Han klarade sig dock utan värre skador. Ceasar’s Palace och Forum shops. Där kan vi snacka köpecentrum. En halv dag och inte ens hälften av affärerna avverkade. Las Vegas är allt där man tror, och lite till. Den är byggd för ändamålet att locka pengar av dig, oftare än inte tycks den lyckas. Men det är trots allt en trevlig stad. Vi kom, vi spelade, vi drack, vi handlade. Det var dags att dra vidare. Så vi samlade ihop våra prylar, packade bilen och åkte mot Kalifornien igen, mot San Francisco.

Återigen spenderade vi ett antal ganska tråkiga timmar utmed de amerikanska motorvägarna. Egentligen tänkte vi åka den lite mer naturrika vägen norr över genom Yosemite men tröttheten tog ut sin rätt och vi valde den snabbare vägen. Efter ytterligare 10 timmar anländer vi så till Mountain View utanför San Francisco. Vi möts av en gammal skolkamrat som jag inte sett på 15 år. Vi ska bo hos Christian och hans familj i några dagar. Vi hinner precis fram, hälsar på Christans fru Malin och småknattarna August och Hugo, sen bär det iväg på bio. Resident Evil Afterlife har premiär på 3D IMAX biograf. Det är helt otroligt coolt.
Nästa dag bär det av till Santa Cruz för lite surfing, inte världens lättaste plats att lära sig surfa på men det går ganska bra ändå. Dock så glider tankarna lätt iväg till att kusten utanför Californien och i synnerhet just här är hem för vit haj. En liten trygghet infinner sig dock när ett gäng delfiner tyst glider förbi 20-30 meter längre bort i vattnet. Helt plöstligt så dyker en delfin upp högst en halvmeter till höger om surfbrädan jag ligger och guppar på, den blåser till och sprejar lite vatten på mig innan den lugnt och stilla simmar vidare. Helt otroligt. Tänker stilla för mig själv att om även om jag inte lyckas surfa en enda våg så var det värt det iallafall. Hur som helst lyckas vi få några hyfsade vågor innan det blir allt för svåra förhållanden och det är dags att ge upp. Så vi tar oss upp och ger oss iväg till Mountain View igen och varvar ner i jacuzzin. Några öl och en lugn kväll.
Vi drar runt ytterligare några dagar tillsammans med Christian och hans familj och tittar på lite olika grejer som Golden Gate bron och ett glas vin i Sausolito. Sen är det dags för oss att dra vidare, vi ska nu vidare mot San Francisco i 3 dagar. Vi couchsurfar i Nob Hill området hos Davi, en skön snubbe som reser en hel del och har en del sköna historier att berätta. San Francisco är inte en bra stad att ha bil i, parkeringar är ungefär lika lätta att hitta som enhörningar eller tomtar. Så det blir till att hyra in sig i ett garage för några dagar och knalla upp och ner, mest upp. Jag har aldrig sett maken till backig stad. Hur någon fick för sig att det var en god ide att bygga en stad här är helt främmande men tydligen så fungerar det. Vi lyckades hur som helst missa Lobard street, den där krokiga gatan som är med i alla filmer. Men spenderade en dag med att gå runt i hamnkvarteren och gå på akvariumet. Ett ganska mediokert akvarium om man jämför med Two Oceans i Kapstaden. Givetvis tar vi en dagstur till Alcatraz. En självklarhet om man besöker San Francisco. The Rock är en intressant upplevelse, den ljudguidade turen med gamla fångar och fångvaktare som berättar om hur saker och ting funkade här och om rymningsförsök och upplopp.

Vi avslutar vår vistelse med en ordentlig stekmiddag tillsammans med vår värd Davi och sen några öl tillsammans med Christian.
Det var nu dags att lämna SF, vi skjutsar Davi till flygplatsen. Han ska till New York och hälsa på familj och vi åker vidare mot Mountain View, hämtar upp lite kvarglömda saker och gör upp planer för morgondagen innan vi drar vidare mot Santa Cruz. Spenderar en dag med att surfa vågorna i dessa haj infekterade vatten en sista gång, avslutar med en riktig amerikansk barbeque lunch. Nästa dag är det dags att börja färden tillbaka till Los Angeles. Vi tar Hwy 1, eller Pacific Coast Highway, söder ut. En helt otroligt vacker vy följer oss hela vägen, ner till “17 mile drive” förbi Pebble Beach och vidare söderut. Dimman kryper inpå den bergiga kustvägen och slöjar landskapet i mystik. En helt otrolig väg, och något som absolut inte får missas om man bilar i Kalifornien. Vi når slutligen Santa Barbara, spenderar våran sista natt på ett tråkigt och slitet motell och kan inte fort nog komma iväg till LAX för att lämna av bilen och U.S.A bakom oss.
Vi är så nära Cook öarna nu!

America, America

Vi har anlänt USA och gjort New York. Eller rättare sagt, vi har gjort Manhattan, eller kanske 5% av Manhattan. Men vilken stad. Detaljer i nästa inlägg. Det är sent här. Hur som helst har vi tagit oss till Kalifornien!

[geo_mashup_map width=”95%” height=”150″]