Flyg, buss, båt, tåg och sen campervan

Posted by on 2010-11-09

Ok, en grovt försenad uppdatering. Den flyktiga tillgången på ställen att ladda datorn samt den oerhört dyra internetaccess att tacka för det.

Vi lämnade Cook öarna och Rarotonga med en sista glad överraskning, man måste betala en “departure tax”. Det kostar alltså  55NZD att lämna ön… Givetvis dök funderingen upp, vad gör de om man inte kan betala? Måste man stanna kvar då? Blir det fängelse? Kan man fly ön till havs för att undvika skatten? Så många frågor och så få svar.

Hur som helst var det bara att betala, och sen boardade vi planet mot Auckland.  Efter att ha anlänt det något kyliga Auckland vid 5 på morgonen så var vi plötsligt en dag före istället för efter, och vi hade ingen som helst aning om vart vi skulle eller vad vi skulle göra. Som vanligt. Efter kort övervägande konstaterade vi att vi inte ville stanna i Auckland, och förmodligen inte ens på den norra ön. Vi betade ganska snabbt av och avfärdade diverse flygbolag som skulle ha allt från 400NZD och uppåt för att ta oss söder över.

Till slut hittade vi en buss, med en dryg timme till godo så bokade vi bussbiljetter för 78NZD med “Naked Bus”.  Billigt var det, men som allt billigt så finns det en baksida. Vi klev på bussen vid 8-tiden bara för att konstatera att det är en ganska liten buss, den har inte toalett och busschauffören är verkligen en liten solstråle.  Körstilen speglades också av hans humör. Efter halsbrytande omkörningar, fullt spett genom kurvorna och växlingar som skulle kunna ge Frank Anderson whiplashskador så anlände vi Wellington ungefär 12 timmar efter avfärd.

Vi tog en snabb promenad genom huvudstaden upp till vårt hostel, World Wide Backpackers. Helt ok hostel där frukosten ingick, men 29NZD per säng i dorm kändes ändå som ett ganska saftigt överpris. Men hela Wellington lider av extremt dyrt boende syndrom tydligen.

Vi spenderade första dagen med att knalla runt i staden, fika och åka upp till utsiktsplatsen uppe på berget. En kort sväng i botaniska trädgården. Fint men kanske inte riktigt säsong. Vi fixade allt inför morgondagens färd över sundet, bokade shuttle till färjan och färjebiljetter. Allt det värdsliga avklarat, så var det dags för det filosofiska. Vi mötte upp Dave från hostelet på Rarotonga för ett par öl och lite käk. Allt som allt är nog Wellington en trevlig stad som kanske behöver lite mer tid än vi orkade ge den.

Upp i ottan för att möta shutteln till färjan, sen snabbt ner till färjeläget. Man skulle vara där en timme innan avgång för att säkra sina biljetter, inga problem. Vi hade valt det billigare av de två färjebolagen, givetvis, men denna gång fanns det nog ingen baksida. Visserligen var det i första hand en fordonsfärja men allt fanns där. Filmrum, café och sovplatser.

Efter 3-4 timmar på båten genom det vackra Cooks straight så var vi framme i Picton, bussades in till terminalen för hyrbilar och slutligen tågstationen. Vi hade bokat biljetter med TranzCostal och gick ombord på ett trevligt litet tåg som skulle ta oss ända ner till Christchurch. En helt oöverträffad färd på c:a 7 timmar, med en konduktör som visste det mesta om allt vi passerade. Så fort vi åkte förbi något av intresse så delade han ut sin visdom om historien kring platsen. En fin detalj med tåget var att det hade en helt öppen vagn för den som ville känna den friska luften i ansiktet och fotografera utan en störande fönster emellan.

När vi anlänt Christchurch blev vi upplockade av Thommy, en gammal klasskamrat, och sen for hem till honom och Emma och spenderade helgen där. Lite mat och lite sightseeing under helgen och bara ta det lugnt. Sova i ett hus och duscha varmt. Precis vad  vi behövde.

Vi började även jaga en campervan att hyra, vilket visade sig svårare än vi trott. När vi väl fått napp på en camper till vettigt pris, ett Spaceship, visade det sig att de inte ville hyra ut  om man inte hade en översättning på körkortet. Givetvis kunde de rekommendera en översättare till det ringa priset av 90NZD. Tack men nej tack. For till polisstationen och bad dem titta på körkortet, om det var godkänt i Nya Zeeland. Polisen sa givetvis, det är ju solklart vad det gäller för, således behövs ingen översättning. Hyrfirman stod dock fast vid sin feltolkning av lagen trots polisens utlåtande, och med ett motbjudande bemötande så tyckte vi inte att de förtjänade några pengar från oss.

Kort och gott, vill man hyra en camper på Nya Zeeland ska man hålla sig långt undan Spaceship.

Så vi letade vidare bland diverse firmor och tillslut blev det en Wicked camper. De hade ett suveränt bemötande och dessutom ett riktigt bra pris. Inga konstigheter utan de godkände körkort, hyravtal och till ett helt oslagbart pris. De “uppgraderade” oss även lite grann genom att ge oss en nyare fyrhjulsdriven van istället för de vanliga. Inte fel alls.

Så bar det iväg norr ut och sedan väster, vårt första stopp blev Hanmer springs. Naturliga heta källor med mineraler och allt vad det innebär. Det var skönt att sjunka ner i de olika poolerna som höll temperaturer mellan 38-42 grader. Tyvärr var det en ombyggnation i fullgång just när vi var där så den  naturliga doften av svavel blandades med en lätt stank av spackel och lite lätt slammer. Men det fick gå ändå.

Vi fortsatte vidare tvärs över ön och campande i en jättefin nationalpark som också var hem för ungefär en miljard sandflugor. Vaknade kastade i oss frukost och sprejade hela bilen full med insektsmedel innan vi drog vidare. Vi nådde kusten och passerade genom en massa olika små byar och städer. Vi spenderade två  nätter i Greymouth som till synes inte har någonting alls att erbjuda men ett oerhört trevligt hostel och en ganska skön avslappnad atmosfär. Neptune Backpackers, en riktigt bra anledning att stanna till i Greymouth även om det inte finns något annat att se där.

Eftersom uppdateringen är grovt försenad och minnet sviker lite lätt så blir det mest höjdpunkter resten av inlägget.

Vi for vidare söder över längs västkusten, stannade till i Okarito för att nästa dag åka ner till Franz Josef och gå en halvdagstur på glaciären. En mäktig upplevelse som man helt klart inte får missa om man besöker Nya Zeeland. Vi valde medvetet att inte hoppa bungy jump eller fallskärm eller åka på speedboats längs floderna, men Franz Josef får man inte missa.

Lyriska efter vår tur upp på glaciären drog vi ner över och gjorde ett oväntat stopp på Wanaka Transport and Toy Museum. Jag vill nästan påstå att man inte får missa det heller, även om man inte har något som helst intresse av bilar eller leksaker så är det något speciellt över den här samligen. Här finns leksaker av alla de slag, men det verkliga dragplåstret måste ändå vara fordonen.

För att nämna några få delar så finns ett antal brandbilar, militära bandvagnar, minst en stridsvagn, T-Ford, Volvo, hjullastare, motorcyklar och som en sista liten lockbit, ett ryskt MiG stridsflyplan.

Alltså något utöver det vanliga, på riktigt.

Ner till Queenstown, tittade runt lite snabbt i stan och en kaffe på Starbucks. Mest för att använda internet, men det visar sig att det måste vara det enda Starbucks i världen där internet kostar pengar.  Försökte i alla fall hitta en vettig camping som inte kostade skjortan vilket visade sig vara lättare sagt än gjort och vi gick resultatlösa ur sökandet. Åter till bilen och har fått en flyer på rutan, vanligtvis hatar jag flyers på rutan och kastar dem omedelbart men nu hade vi tur. Det är en flyer från en nyöppnad camping i Queenstown som har lite smygpremiär, Q-box. Den låg bara 5 minuter från centrum och lite skyddat. Eftersom de erbjöd camping för 20NZD, gott och väl 15-20 dollar under alla andra så var den värd ett besök.

Väl där träffade vi ägaren Pete, något av en visionär som hade företagit sig att skapa en camping för de med ett ungt hjärta. De som ville spendera pengarna på annat än camping. Så han hade flyttat ner från Auckland för att bygga upp sin drömcamping, stora fina utrymmen för kök och duschar och lounge inrymda i ombyggda fraktcontainrar. En liten bäck genom hela campingen som bands samman av små broar och något som kommer bli en storslagen trädgård i skogskanten.

Efter att ha tagit lite foton åt Pete som han ville ha till sina reklamflyers så drog vi nästa dag vidare. Sista rycket söder ut ner mot Invercargill och sedan började vi vår resa uppåt igen fast denna gång längs östkusten och The Catlins.

Vi stannade till och tittade på en koloni Yellow eyed penguins och campade en kort bit därifrån, campingen var även den bebodd av djur fast något större. Sjölejon, som låg lite här och var och såg lätt besvärade ut av ljudet från bilarna som for in för att göra kvällen.

Det fanns också goda chanser att se Hector delfiner längs The Catlins kusten hade vi fått veta, sådan tur hade vi dock inte, och när vi skulle besöka Cathedral Caves visade det sig att vi var ute i helt fel tid. De öppnade först sent på eftermiddagen p.g.a tidvattnet. Det var bara att fortsätta vidare längs kusten och vi for in på ett café för lite fika och för att titta på några runda jättestenar som fanns på stranden. Givetvis så gick jag på toaletten medans Anna lyckades se Hector delfiner precis i bukten utanför caféet. De hoppade och lekte ända tills jag kom tillbaka. Hämtade kameran och gick ut för att passa på dem. Men utan resultat, allt jag fick var bilder på ryggfenor. Så fort jag stoppat ner kameran och vänt ryggen till dock, då hoppade de återigen. Jag gav upp, ska de krångla så får det vara!

Utan några direkta planer fortsatte vi nu norrut, passerade genom Dunedin, ett ganska tråkig stad men med en helt otrolig utsiktsplats. Efter att ha konstaterat att det fanns lite av intresse för oss där drog vi nästan morgon vidare med Christchurch som mål.

Åter där vi började så, städade vi ur bilen, packade om allting och spenderade sista natten hos Thommy och Emma innan vi lämnade igen campern och begav oss mot flygplatsen.

Nu var det bara Australien och värme som gällde!

Comments are closed.