Morgontur och födelsedagstårta

Posted by on 2010-08-09

Precis som hos familjen i Kabwe och Lusaka togs vi i Livingstone emot med öppna armar. Vi anlände till Livingstone runt halv nio på kvällen, Camilla hämtade upp oss vid “busstationen” sen gjorde vi ett snabbt stopp vid “systembolaget”. Dagtid en marknadsplats där ljudnivån är precis lika hög som man tror att den ska vara och där man lätt och till förvånansvärt bra pris kan komma över allt från badtofflor till stickkontakter och överkast. Kvällstid, den plats där man utan tvekan kommer över de mest prisvärda glädjedryckerna. När vi klev in hemma hos familjen Nilson var maten lagad, sängen bäddad och stämningen hög. Chantal, en mycket god vän till värdfamiljen, med sina två barn, Daniella och Tiago var också på plats. Det blev många kramar, vi åt och drack gott. Tog även tillfället i akt att få återge vår underbart osannolika tåghistoria, som med tiden blivit allt lättare att se tillbaka på och skratta åt. Mätta, nöjda och en aning utmattade tog vi John Blund i handen strax efter midnatt.

Följande morgon när vi sitter och äter frukost tittar Chantal in på en kopp kaffe. Jag och Fredrik passar på att höra oss för lite om vad som finns att se och upptäcka i Livingstone och vilka av dessa äventyr vår stränga budget skulle tillåta. Vi pratar en stund och bestämmer oss sedan för att äventyren får vänta lite, vi tar den här första dagen som en liten mjukstart. Chantal tackar för kaffet, hon har ett ärende som väntar och måste iväg. Jag, Fredrik och Camilla går ut och sätter oss, Jan kommer hem från jobbet på en förmiddagskaffe och allt känns så där lugnt och skönt. Sen ringer Camillas mobil, det är Chantal. – Jaha, jasså, men oj vad kul! Vart då? När då? Okej vi skyndar oss! Vi är inte helt säkra på vad samtalet innebär men vi kan se på Camilla att det är något utöver det vanliga. Hon skyndar sig att lägga på, vänder sig om och säger: –Ni ska få åka helikopter över Victoriafallen gratis! Men vi måste åka dit NU! Det visar sig att Chantal känner ägaren till en firma som anordnar helikopterturer över Victoriafallen och har erbjudits fyra platser på en tur som inte fyllts. Vi kastar oss in i bilen, skynda, skynda. Fem minuter senare är vi framme vid helikopterplattan. Vi småspringer upp till receptionsdisken, fyller i våra personuppgifter på några papper, får en snabb genomgång över hur turen kommer att se ut och sedan en ännu snabbare säkerhetsgenomgång. Den går i princip ut på två saker:

Ett: Det här är dörrarna, dom stängs från utsidan. Försök inte att öppna dom under tiden som ni befinner er inuti helikoptern.
Två: Det här är säkerhetsbältet, det sätts fast så här. Öppna det inte under tiden som ni befinner er inuti helikoptern.

Vi visas bort till och in i helikoptern. Förses med varsina kommunikationslurar, säkerhetsbältena kollas, dörrarna stängs och sen är vi på väg. Det kan ha gått max 20 minuter sen Camilla fick samtalet och tur är väl det. För jag är fullständigt övertygad om att jag aldrig hade fått uppleva detta om jag fått betänketid. Fredrik må ha lyckats med bedriften att få ombord mig på flygplan, men jag betvivlar att han skulle ha fått in mig i helikoptern om jag hade haft tid att säga nej. Väl i luften är all flygrädsla som bortblåst. Dock tror jag att detta uttalande helt och fullt får stå för mig, baserat på det faktum att Fredrik lyckligtvis inte lider av flygrädsla och på Camillas något ljusgröna uppsyn bredvid mig. Men för mig är det i alla fall två helt olika känslor att flyga plan och att flyga helikopter. Piloten småpratar lite med oss i lurarna när det plötsligt dyker upp en falk framför helikoptern. Smidigt och med van hand stiger piloten och styr över falken samtidigt som han förklarar att han helst inte vill ha den i rotorbladen. Trots att jag är mycket tacksam över hans hänsynsfulla agerande så förmildrar det på intet sätt känslan av att magen blev kvar uppe i taket på vägen ner tillbaka.  Vi flyger över flodklyftan, vattennivån är låg vilket innebär att det finns gott om plats för att även flyga nere i klyftan. Piloten släpper ner helikoptern och där är den igen, magen-i-taket-känslan. Turen genom klyftan kan vara något av det häftigaste vi upplevt. Men det var inte utan att jag kände mig lite desorienterad. Lutningen på horisonten och vilken sida om oss som vattenytan befann sig på växlade snabbt och ofta.

Efter turen genom klyftan var det dags att ta en närmare titt på de omtalade Victoriafallen. Mäktigt och respektingivande. Alla de miljoner små vattendroppar som väller upp i luften över fallen, skapar underbara regnbågar när solen bryter igenom dom. Får man chansen så är det här ett “måste ses”. Turen varade i ca 25 minuter och när vi stod på marken igen kändes det nästan overkligt. Så overkligt att jag känner en viss lättnad och glädje över att vi har bildbevis på att det verkligen hände.

Som den avslappnade och familjära stad Livingstone är bar det sig inte bättre än att vi beslöt oss för att stanna kvar. Familjen Nilson är underbara människor som vet att skjutsa runt på och underhålla släkt och vänner på besök. Och även här kände vi oss mer eller mindre adopterade av staden och dess innevånare efter bara någon dag. Av denna enkla anledning beslöt vi oss för att stanna kvar och fira Fredriks födelsedag. Det bestämdes snabbt och utan krusiduller att det skulle ställas till med stort kalas. Och så blev det.

Jan, Gabbe och Otilia fick ta sig an Fredrik och hålla honom borta från huset medans jag, Camilla, Chantal och Daniella såg till att allt som skulle ordnas med blev ordnat. Mat inhandlades, presenter packades in och en tårta bakades. Eftersom vi vid flera tillfällen under denna resa har blivit omtalade som The Swedes så blev det givna temat på tårtan den svenska flaggan. Låt mig bara inflika att när jag skriver tårta så syftar det inte på den svenska sortens tårtor med fyllning och grädde. Grädde som går att vispa visade sig vara nästintill omöjligt att få tag på. Istället tog jag hjälp av Daniella för baka en riktig cake med icing. Det innebär i princip en stor sockerkaka, modellen tjockare, som smaksatts med vanilj eller liknande och som sedan kletas in i ett väl tilltaget lager med icing. Icing är då en form av glasyrsmet bestående av margarin, icingsocker (typ florsocker) och karamellfärg. Med andra ord inget för den kaloriräknande delen av befolkningen.  Det var inte utan att det såg ut som om en grupp dagisbarn dragit fram genom köket när vi väl var klara, men det blev en riktigt fin tårta!

Halv sju gick startskottet. Vänner dök upp, presenter öppnades, det ställdes till med en rejäl braai och en underbart gemytlig layback-stämning infann sig. Efter maten var det dags för tårta. Av medlidande hade vi valt att endast pryda tårtan med ett ljus. Födelsedagssång och gratulationer framfördes både på engelska och svenska, ljuset blåstes ut och tårtan skars upp. Sen tyckte Jan att det var dags att Fredrik tog seden dit han kom. Med en busunges pillimariska leende kittlande över ansiktet smög han upp bakom ryggen på Fredrik som bäst stoppade munnen full med tårta. I sin hand höll han ett glas med iskallt vatten som han snabbt och skoningslöst tömde över huvudet på Fredrik. Skrattsalvorna ljöd genom luften och några klappade t.o.m. i händerna. Jan knöt sig i skratt och bedyrade att detta var en sann afrikansk tradition, Fredrik tittade ut under sin vattendrypande lugg och såg inte helt övertygad ut. Huruvida Jan talade sanning eller inte förtäljer inte denna historia, men det var ett allt igenom lyckat födelsedagskalas.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *