SJ, SJ gamle vän…

Posted by on 2010-07-16

Tisdagen den 6:e juli var det äntligen dags att lämna Dar Es Salaam, efter många om och men och telefonsamtal hade vi slutligen lyckats nå fram till någon som jobbade på Tazarastationen och som kunde boka biljetter åt oss. Vi såg fram emot att i lagom mak glida genom Afrikas vilda natur med savanner och bush, i synnerhet efter att ha bidat vår tid i Dar Es Salaam i tre dagar. Ingen dålig stad, men ändå inget vi längtar efter att göra igen.
Så efter att ha mött upp Amund och Linnéa, som vi träffat tidigare på Zanzibar och som nu skulle dela kupé med oss, gav vi oss iväg mot Tazaras tågstation. En trots trafiken snabb taxiresa på c:a 15-20 minuter och vi var framme vid 11.30. Enligt mannen som vi bokat biljetterna via var vi tvungna att vara på plats senast 12.00 för att betala och hämta ut våra biljetter. Tåget skulle inte gå förens 15.50 men vi trodde att vi lätt skulle kunna slå ihjäl några timmar kring stationen, som ju säkert måste ha lite affärer och några restauranger i närheten. FEL. På stationen, som för övrigt mest påminner om en gammal kvarleva från Sovjet fast allt är märkt med kinesisk text, finns absolut ingenting att fördriva tiden med. På andra planet i stationshuset fanns en liten glasbur om 2,5×2,5 meter, det var kiosken, utanför den fanns 2 kylar, en med vatten och en med dricka. Det var allt. Långa rader av trasiga bänkar fylldes efterhand med folk. Ju närmare klockan drog sig mot avgång desto mer folk. Dörrarna låstes och trycket med människor verkade enormt. Återigen minnesbilder från sovjettiden när folk trängdes i timmar och ändlösa köer för att handla bröd.

15.50 – avgångstid. Tåget som aldrig lämnar stationen för sent var dock utan lok och inte heller samtliga vagnar fanns på plats. Så vi väntar vidare, som tur var hade vi nu hittar första klass “loungen”. Vilket i praktiken innebär att bänkarna var mindre trasiga, lite mer bekväma och betydligt färre människor att trängas med.
En kanadensare som skall med samma tåg som oss frågar oroat om vi inte ska gå ut, han har ju hört att tåget alltid går i tid. Han har fel. Senare visar det sig att han har helt andra anledningar att vara orolig, han har fått instruktioner av sin flickvän om var han ska av. De instruktionerna innebär i stort sett följande:

*Var beredd med väskorna, tåget stannar bara någon minut.
*Det stannar mitt i natten så var beredd och ha lampa med dig.
*Det ser inte ut som en station, mer som en åker med en bred stig igenom. Där ska du av.
*Du kommer kanske inte märka att det är där du ska av, så fråga de som åker samma tåg.
*Du ser ingen station, den är någon kilometers gångväg från platsen där tåget stannar.
*Var försiktig! Glöm inte att tåget alltid går i tid.

Vi vet att hon hade fel på den sista punkten, de övriga kan stämma, och det borde också förklara varför den stackars kanadensaren var utrustad som en kommandosoldat på väg till en krigszon.
Så småningom rullade tåget iväg, två timmar för sent. Mot vildmarken och natten. Vi satt och kikade ut genom fönstret och förundrades över hur mycket ingenting det finns, och hur enkelt folk lever som bor mitt i ingenstans. Barn sprang längs tåget och vinkade när vi passerade minsta bebyggelse. Ganska snart kröp kvällen på och all spaning ut genom fönstret var lönlös. Skymning i Afrika är något av det kortaste som finns och vips så var det svart ute. Så efter en enkel bäddning i vår 4-bädds kupé var det sovdags.

Så somnade vi till tågets dunkande mot rälsen, rytmiskt och lugnande. Vi sov oss genom otaliga mil av vildmark utan att ta vidare notis om de korta stopp som gjordes för att släppa av folk på “åkrar med en bred stig igenom”.
Men, vid 4-tiden gjorde vi ett lite kraftigare stopp, lite mera gnissel och gnäll från tåg och räls. En elefant på spåret kanske? Eller bara ett hastigt stopp vid en alldeles för liten station? Ingen orkar öppna jalusi och fönster för att titta ut och se vad som händer, vi åker ju snart vidare igen. Trodde vi. Men så var det inte alls, vi åkte inte vidare igen, åtminstone inte snart. Efter att ha stått stilla i c:a en timme börjar folk skruva på sig i kupéerna, varför händer inget, varför rör vi inte på oss, vem har stannat min säng? Så efter ytterligare en liten väntan kommer en djup stämma med vikt i stegen och går genom vagnarna och förkunnar att vi står stilla p.g.a ett haveri framför oss, mer information kommer vid 09.00. Då kan vi ju sova i 4 timmar till.

Klockan passerar 09.00 utan att någon ny information kommer. “TIA- This Is Africa”, den vedertagna förklaringen till att ingenting händer på utsatt tid, absolut ingenting. Det som skulle tagit 1 timme i Europa tar minst fem gånger så lång tid, enbart med förklaringen “TIA”.
Men så äntligen, gott och väl efter utsatt tid, kommer informationen. Den sprider sig som en löpeld genom tåget, dryga 60 kilometer framför oss har ett godståg kolliderat med en lastbil, bärgningsarbete pågår, beräknad avfärd: 8-12 timmar.
Men så långsamt tänkte vi alla, sitta hela onsdagen på en station mitt i ingenstans. Nu kanske ni tror att jag överdriver när jag säger mitt i ingenstans, ungefär som man brukar säga att det där stället mellan Sunne och Karlstad är mitt i ingenstans. Det är absolut ingen överdrift. Stationen Mlimba är mitt i ingenstans, den lilla byn som ligger alldeles nedanför stationen är absoluta centrum för ingenstans, och i detta centrum finns… Ingenting! Engelska är heller inte speciellt utbrett i Ingenstans om ni någonsin undrat över det.
Bara för att förtydliga hur mycket mitt i ingenstans Mlimba är, nästa nämnvärda station på tågsträckan ligger minst 4-5 timmar bort, för att ta sig till “motorvägen” som går mot den Zambianska gränsen måste man att en buss från Mlimba till en plats i utkanterna av ingenstans som heter Ifakara. Den resan tar c:a 6-8 timmar. När du sedan nått Ifakara, i utkanten av ingenstans men inte riktigt inom gränsen för någonstans, så byter man buss för vidare färd mot Mikumi. En resa på ytterligare 5-6 timmar. Så Mlimba är verkligen mitt i ingenstans, utan överdrifter.
När vi så kommit till ro över att vi kommer spendera våran onsdag mitt i ingenstans fördriver vi tiden med det som går, kortspel, läsa böcker och stirra ut över ingenting. Med viss förnöjsamhet ser vi också över de inköp vi gjorde innan avfärd, 8 liter vatten, kex, apelsiner, bananer och lite smått och gott.
Dagen går och kvällen kommer, vi passerar 8 timmar, sedan 12 timmar, 15 timmar, 16, ingenting händer. Ny information, tåget framför oss är ett godståg, det har spårat ur under en bro. Problematisk bärgning. Ny kran är på väg från Makumbaku, för övrigt den enda nämnvärda stationen på 4-5 timmars avstånd. Vi kommer med all säkerhet iväg under torsdag morgon, senast 09.00.

Döm om vår förvåning, klockan både når och passerar 09.00 och tåget står lika fast som det gjort det senaste dygnet. Ny information kommer så småningom, tankvagn har spårat ur framför oss, i en tunnel, kranen kommer inte åt, pump är på väg för att länsa tankvagnen så den kan flyttas. Avfärd under kvällen, räkna med 12 timmar innan avfärd.
Några av våra medresenärer har förlorat allt hopp, en australiensare som bor i Malawi har lyckats skramla fram skjuts bak på en pickup, vi avstår men önskar de som vill åka lycka till. Med honom följer ett par från Belgien och en engelsman. Framför sig har de en resa på minst 10 timmar om vägarna är bra, det är de inte. Räkna med 12-15 timmar enligt de som är mer kända med området. Vi förstår de som ger sig iväg, men avundas dem inte resan.
Givetvis går hela natten till fredag utan att det rör på sig. Vi börjar också förlora hoppet. Vi spenderar fredagen med att leta runt i byn efter ett ställe att växla dollar och någonting att äta. Vi måste även köpa vatten, vi hade bunkrat för hela resan trodde vi, men inte räknat med att ett dygn efter beräknad ankomst stå kvar mitt i ingenstans på fel sida gränsen.
Tora, en svensk tjej som pratar Swahili och hennes pappa Pablo är med oss i byn och med deras hjälp hittar vi både ett ställe att växla på och lite mat. Vi lyckas också få en kopp drickbart kaffe, vilket ironiskt nog är ganska svårt i Afrika verkar det som. Efter en del luskade lyckas Tora få fram detaljer om bussarna, de går från byn 05.00 alla dagar.
Vi diskuterade fram och tillbaka hela fredagen och till slut var det bestämt, om vi inte rört oss före 03.30 lördag morgon så ger vi upp och tar bussen. Alla är överens. Vi packar och gör oss i ordning för att kunna ge oss av på morgonen.
Tåget har stått still i nästan tre dygn, maten på tåget har varit slut en ganska lång stund. Ölen tog slut innan tåget ens stannade. Stationsområdet börjar mer och mer likna en soptipp och stanken som sprider sig från toaletter på och omkring tåget är vedervärdig. Jag är övertygad om att det är under sådana här förhållanden som kolera bryter ut.

03.30 – Vi måste ge oss iväg. Det funkar inte längre. Vi kränger på oss ryggsäckarna, tar vår övriga packning och vattnet som är kvar och hoppar ner i makadamen. Pablo och Tora väntar på oss, strax bakom kommer Amund och Linnéa.  Vi tar oss sakta upp längs tåget för att nå till den öppning i vagnarna på spåret bredvid så vi kan korsa ner till byn. Lustigt tänker jag, det låter som de fyller bromsarna på tåget och loket är igång. Tittar lite frågande på de andra men vi är nog ganska överens om att det där loket stått och tuffat av och till i 3 dygn nu så det betyder ingenting. Likaså gjordes ett “bromstest” för 2 dygn sedan för att lugna uppretade resenärer och få dem att tro att avresan var nära.
Nej, vi går vidare, vill inte vara strandade på det där tåget mer.
Väl nere i byn får Tora tolka åt oss tills vi hittar rätt buss, biljetterna köps, 8000 shilling styck, ingen jättesumma runt 50 spänn. Precis vi köpt biljetterna tycker jag återigen att tåget hörs, är det inbillning?
Nej, tåget tutar med all säkerhet. Igen. Igen. Och igen. Jävlar! Tåget är på väg att åka, det måste det vara. Det ihärdiga tutandet har bara hörts när vi lämnat stationer förut. Skit också!
Vad ska vi göra? Efter några snabba överläggning bestämmer vi oss för att tåget måste vara på väg och vi måste vara på tåget när det går. Med tåget har vi 2 dygns resa kvar, med bussen minst 4. Återigen slänger vi på oss all packning, runt 20kg var, säkert lite mer, och påbörjar en språngmarsch tillbaka mot stationen. Byn är förvisso inte stor, men vi är absolut längst bort, packningen är tung, tung, tung och det är becksvart överallt. Amund och Linnéa ligger i täten samtidigt som jag och Anna försöker hålla farten uppe. Tora och Pablo är lite osäkra, Pablos fot tillåter inga jätterusningar och dessutom är deras resmål bara 1 dygn bort med buss. Vi ropar det sista och ber dem hålla bussen om det är möjligt, ifall vi missar tåget.
Sista 400 metrarna går oerhört tungt, jag är helt kraftlösa att springa men Anna håller ändå igång oss. Sista biten snubblandes fram över rälsparen, springa på sliprar och sen i grov makadam längs tåget. Ingen öppen dörr!! Vi fortsätter ner längs tåget tillslut hittar vi en öppen dörr, jag hör Amund och Linnéa i dörren nedanför våran. Bra. Alla är med. Med ett brak rullar tåget igång och vi är alla kvar på utsidan. Vi börjar springa längs med tåget, föser ombord Anna som får draghjälp av någon inifrån, hon skrapar upp benet ordentligt på det grova trappsteget på väg in i tåget. En kvinna med en stor rissäck kommer emellan när jag som bäst ska hoppa in, tåget börjar rulla snabbare och snabbare. Får fatt i säcken och hivar upp i dörröppning och knuffar sedan upp kvinnan framför mig i tåget.
-“No, no,noooo! Im not going! Only the bag, only the bag!” skriker kvinnan förtvivlat.
Det blir till att lyfta ut damen ur tåget igen och sedan samla de sista krafterna för att kasta mig ombord. Svenska ropen ljuder genom vagnen “Är alla med?!”. Alla är med. Vi återgår till vår kupé. Bäddar igen och lägger oss. Vi är äntligen på väg. Resten av resan går förhållandevis bra, tåget når Makumbaku och Mbeya och kan fylla på lagren. Äntligen finns det kyckling i restaurangvagnen som faktiskt ser ut som kyckling. Den går att äta också. Hurra!
Visum ordnades på tåget till kostnaden av $50USD per person, och damen från migrations stämplade nästan hål i våra pass. Så anländer vi äntligen Kapiri M’poshi, Zambia.
Av tåget, genom en helt obegriplig kontroll ut från stationen, förhandla med en taxi, 7 européer in och iväg.
Anna och jag kliver av i Kabwe, en liten stad mellan Lusaka och Kapiri, säger hejdå och lyckönskar alla de andra resenärerna som ska vidare mot Lusaka, med förhoppning om att hinna se fotbollsfinalen på TV.

Vi hinner knappt få ut våra väskor ur taxin så kommer en lång man runt hörnet.
-“You must be the Swedes?” säger han och ler vänligt.
Givetvis är det vi som är “the Swedes”, vi står också ut lite i skaran av människor runt oss så det är nog inget att ta miste på. Den långe mannen är Hayden, Helgas man. Vi får bo hos dem inatt. Gud så skönt. En kort bilfärd och vi är framme hos Helga och Hayden, vi möts av Helga och Gladys på trappen som alla är glada att vi äntligen är framme. Tre och en halv dag försenade.

De senaste dagarna har vi spenderat med att kolla runt i Kabwe, hälsat på ALLA. Vart vi än har kommit så har vi blivit matade och mycket väl omhändertagna. Här är vi inte bara på besök, vi är familj nu. Också Haydens mamma Mary förklarar att vi tillhör även den familjen, det är bara så det är. Vi äter middag hos Mary och träffar alla systrar och makar och reder ut hur det står till med folk hemma i Sverige.  Alla är ytterst måna om att få veta att Aunti Bibi mår bra, och vi måste lova att hälsa så gott när vi kommer hem. Även innan dess gissar jag på.

Så efter tre dagar i Kabwe, där vi hälsat på alla, tittat in i allas verksamheter och ätit mat hos alla så är vi nu framme i Lusaka och hos Svens familj. Fredag idag, Anna har lovat att laga något svenskt till familjen till allas stora förtjusning. Min också. Nu ska vi leta oss runt köpcentret efter matvaror och tofflor.

Vi skriver mer när vi gjort något mer roligt. Och när det finns internet som tillåter det. T I A.

2 Responses to SJ, SJ gamle vän…

  1. Towe

    Otroligt intressant blogg!
    Ska själv iväg på liknande äventyr och undrar därför på ett ungefär hur mycket tåget kostade mellan Dar es Salaam och Livingstone? Tacksam för svar! Mvh Towe

  2. Pablo von Eckardstein

    Tjena, Kompisar!
    Skönt att höra att resten av tågresan gick ”bra”! Tänkte ett tag att det kanske oxå var en skenmanöver för att hålla mobben lugn och att ni skulle bli sittande vid olycksplatsen eller så.
    Nåväl, vi kom oxå fram till slut. Var i Makambako vid 23-tiden efter ett antal nära-döden-upplevelser. Den resan slås dock av den mellan Makumi och Mwanza. En 12-timmarstripp där vi befann oss mer uppe i hatthyllenivå än på sätena. Och detta i hastigheter som inte ens en biltjuv kan komma upp i. Tora hade ont i njurarna i två dagar efteråt.
    Tack för trevligt sällskap på ett stillastående tåg och lycka till med fortsatt resa.

    Pablo och Tora

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *